Aftonbladet – 4 mars 1865, sida 3

De neapolitanska klostren.) Efter Misteri del chiostro napoletano. Memorie di Enrichetta Caraceiotlo de principi di Forino, ex-monaca Benedettina. Firenze 1864) Ryktena från den yltre verlden tilläto Enrichetta någorlunda följa med händelserna. En dag, då ett ovanligt oväsen lockat henne liksom andra systrar upp på en terrass, tillropade dem några unge män dessa ord af god betydelse: Mod, nunnor! Era lidanden äro snart slut. Men af alla de ljud, som under folkupploppen nådde till klostret, var det isynnerhet ett, som åter lifvade hennes förhoppningar: det ofta upprepade ropet: Lefve Pius IX!En ny böneskrift, som hon tillsände denne påtve, lyckades ändtligen :ramkomma till honom. Snart derefter inställde sig i samtalsrummet en kapusin af vördigt utseende, med långt, hvitt skägg, och öfverlemnade till Enrichetta en päflig skrifvelse. Detta sbreve?, aflattadt på sådant sätt, att det skonade Riario Sforzas lättretlighet, bemyndigade henne att lemna klostret och inträda i en af dessa tillflyktsorter, som kallas conservatori, hvarifrån hon kunde aflägsna sig hvar dag. Utan att fullkomligt motsvara hennes önskningar, var likväl den af påfven beviljade tillåtelsen ett stort steg mot den frihet, hon så länge måst se sig fråntagen. Den kom dessutom i så mycket lämpligare tid, som de politiska förhållandena, at hvilka Enrichetta motsett sin befrielse, vid denna tidpunkt togo en vändning, a!ldeles motsatt hennes önskan. Reaktionen hade vunnit fast fot; den 15 Maj, en för Neapel sorglig dag, hade kulor och bomber oupphörligt nedregnat på den olyckliga, i belägringstillstånd förklarade staden; natio. nalgardet hade blifvit skingradtaf schweizar ne, ochi stället för ropen: lefve nationen! hörde man nu blott det af: lefve konun gen!? hvari nunnorna med bifallsjubel in stämde bakom sina galler. Despotismer hade vunnit seger. Henne återstod nu att välja en tillflykts ort. Men denna till utseendet så enkla sak skulle munklisten göra svårare, än mar kunnat tänka. Från alla håll måste Enri chetta mottaga förödmjukande afslag. Or saken var mycket naturlig: man inhemtade underrättelser om henne i San-Gregorio och Pilatus?, säger hon, sände tillbak: till Kaifas?. Skulle man icke, så frågade man abbe dissan, kunna lå veta verkliga skälet, hvar för syster Enrichetta önskar utbyta klostre mot vårt konservatorio?? ?Ja, min dotter, hvem kan veta det? Mai pratar så mycket om henne; men onda tun gor finnas ötverallt! ) Se A. B. n:r 35, 38, 39, 42, 46. 50 och 52