Aftonbladet – 4 mars 1865, sida 2

ste anförvandter, som hade rätt vackra röster, ledde sången både vid grafven och då de hunnit tillbaka till sorghuset. Men der gaf den sorgliga stämningen betydligt på sig, och vid middagsbordet gick så rundeligt till, att Carl-Johan alldeles icke kunde hindra sig att tänka på, huru mycket detta skulle varit i Herlogs smak. Men Margreta satt tyst öfverst vid bordet och skickade en rätt förebrående blick Carl-Johan, som efter en lång tids återållsamhet nu tycktes finna tiden inne att låta den tillbörliga stämningen vid ett gladt lag taga ut sin rätt. Särdeles syntes det honom mycket roligt, att hans unga systerson, som äfven satt vid bordet, oupphörligen begärde mera i sitt glas, tills Margreta med mildt våld tog det ifrån honom, då han med undergifven, ehuru smärtsam, saknad gaf med sig, ty han var i allt så lik Herlog. Under eftermiddagen tyckte Margreta, att det var så underligt att sitta som gäst i sitt eget hus, och på slutet, då gubbarne började att bli litet skumögda och gummorna litet sömniga, kunde hon ej afhålla sig från att sjelf bli en smula värdinna igen, ty hennes verkseamhetslusta var ej försvunnen. Också då de tre långa begrafningsdagarne voro slut och hela grannbygden visste att omtala, hvilket hederligt graföl hon bestått sin man — då började hon snart nog derefter att laga i ordning, sätta upp och randa den nya ullklädningsväfven. Och just den dagen, hon fått upp den och väft den första alncn, var det som Carl-Johan kom in och omtalade, att nu ändtligen var Friberg hemkommen, och att det allt varit riktigt att han haft en sjukdom ifaggorna, ty i staden hade han måst dröja öfver flera egar. Men nu var hen frisk igen.