Aftonbladet – 2 mars 1865, sida 3

de artilleriet kommer att nästan uteslutande förses med reftlade kanoner. Proudhon. (Ur Journal des Dbals.) Den andel Proudhon tagit i tidehvarfvets iders och händelsers utveckling har varit för stor, att vi kunna låta hans död passera ;utan betraktelser, utan att vi dock vilja försöka ännu en sista gång uppskatta den store agitatorn till hans rätta värde. Hans död skulle ha varit en stor tilldragelse år 1848 och de derpå följande åren; den har gjort föga intryck år 1865. En stor folkhop bivistade visserligen den namnkunnige författarens begraining, och ieke heller saknades det tal vid hans graf; dessa hyllningar, dem man egnar anspråkslösa talenter och blott och bart gagneliga lefnadsbanor, kunde icke uteblitva för en af vär tids märkligaste män, för en af dem, hvilkas roll var den mest originella midt under våra revolutioner. Men hvad hans vänner icke kunde säga var, att Proudhon före sin död tycktes redan temligen mycket ha falliti glömska; den popularitet, som återstod honom, tycktes vara ett arf från det förflutna. Hans sista arbeten erbjuda ännu ställen fulla af lifskraft. De erhöllo dock fill och med bland hans politiska vänner endast en temligen kylg framgång. Dei såg ut som om vulkanen utkastat hela sin eld... Skulle väl det gamla lejonet ha återfått sina klor, om tillfället kräfde det? Det är möjligt och till och med sannolikt, om man besinnav vid hvilken ålder han dog och med hvilken full besittning af sina starka gålfvor. Men som detta tillfälle fattades honom, skola biogralerna visa oss den fruktansvärda medborgaren Proudhon på sina sista år förvandlad till en fredlig borgare i Passy, som lefde omgiiven af de sinas tillgifven-. het, sina grannars aktning och mycket upp-: buren af en liten krets af förtrogna, som hans konversation drog till honom och som förtjustes af hans godhjertenhet. Blott stundom hette det, att dä han passerade, de, som kände igen honom efter hans porträtter, fäste på honom temligen länga blickar såsom på en af århundradets kuriositeier. Hvad underligt ligger det väl i detta slags lugn och hkgiltighet, som efterföljde hans larmande popularitet? Revolutionernas brännande atmosfer vär icke mindre nödvändig för hans talent för att kunna fnllt utveckla sig, än luften är för fågeln för att flyga. Det var först då blixten och åskan utgingo ur det moln, som tycktes fördunkla alla hans verk. Vi tala om Proudhon utan vrede och agg; vi ha aldrig afbidat hans död för att göra det. Vi tillvita oss en stor svaghet för talangen, hvilket läger den än må tillhöra. Hvarföre höllo vi mindre efter honom än andra, då han angrep allt hvad som i våra ögon är sannt i den intellektuella ordningen, godt i samhällsordningen, då han icke heller besparde oss vår andel i smädelser, för hvilka filosofen hos honom icke bevarade partimannen; hvarföre, frågar jag, ha vi varit mera öfverseende mot honom än mot andra? Jo, se här skälet: först och främst voro vi icke alltid vissa om, att det var hans allvar; för det andra skola vi göra honom den rättvisan, att han var mera bister än hatfull, och att om han slog till med en brutahtet utan like, begagnade han: sällan förgiftade vapen. Utanatt i detringaste vilja ursäkta Nonom för vissa angrepp, hvilka i alla civiliserade samhällen skola ådraga honom den allmänna meningens ogillande, tyckes det oss vara säkert, att han mera höll sig till iderna än till personerna. Rollen af en intellektuel Aitila var tillräcklig för hans ära och lycka. Han hade så besynnerliga logiska konstgrepp, kraftprof och skicklhihetspro!, marscher och kontramarscher så egnade att bringa alla förutsättningar på skam, att vi stundom erforo ett slags nöje af att följa honom i alla dessa evolutioner, så till sägandes ett konstnöje, som afväpnade oss för ett ögonblick. Till och med i politiskt afseende var han längt ifrån alltid oss motbjudande. 1 det ögonblick, vi minst väntade det, till sina förargade vänners oerhörda harm, gjorde han frontförändring och ställde sig på vår sida. Han omfattade då de konserverande satserna, de satser, som hyllades af vännerna till egendomen och det fria arbetet. De pånytttödde honom, eldade honom och skänkte honom det retande i en revolutionär id. Orimligheten i den socialism, som förfäktade kommunistiska ideer eller statens tyranni, fattade honom så till sägandes vid strupen och lemnade honom icke längre i ständ att icke protestera. Till följd af hans förtrytelse och hans goda förstånd skulle man kunna påstå, att han aldrig sjelf gjort nägra paradoxer, så mycket låg det i hans natur att icke kunna fördraga annat än sina egna. Då var det en eld, en energi, en I hänförelse, en blandning af liflig och redig argumentation och af hög komiskhet af en oemotståndlig verkan; det var strömmar af brinnande logik och personligheter, och i förbigående utkastade skizzer och porträtter med bister touche och oefterhärmlig burleskhet. Ingen af de våra har blifvit behandlad af honom såsom Pierre Leroux, T.anig BRlane och Victor Cansiderant unver