Aftonbladet – 2 mars 1865, sida 3

oundgängliga för menskligheten, skulle kunna pryda sin graf med följande ord. som läsas på en mängd proprietärers grafvar: Han var god make och far. (Insändt.) Om elemontarlärovorkens gymnastik. mönstring samt skolgymnastikens bedömande af svenska läkaresällskapet. Ehuru cirkuläret af är 1363 den 9 Januari bär vittne om innerlig omtarka för landets ungdom och lågar af fosterlandskärlek synas dess bestämmelser i vissa fall förråda otillräcklig sakkännedom, hvadan en granskning af dess innehåll och tillämpning torde vara behöflig. rkuläret bestämmer Ii afscende på elementarläroverken: börande hvarje termin, innan gymnastiköfningarne begynnas, af läkare anställas mönstring med lärjungarne i ändamål att utröna huruvida flere eller färre bland dem må antingen helt och hållet eller till någon del från dessa öfningar befrias. I afseende på tillkomsten af detta stadgande kan med skäl frågas, hvarföre detsamma endast omfattar gymnastik och ej i första rummet afser läsöfningar, eller tror man verkligen att de kroppsskador som kommit af den förra skulle utgöra ett större antal än de både själsoch kroppslidanden, som blifvit en följd af de sednare. afseende på folkskolans gymnastik föreskrifver cirkuläret icke alls någon mönstring. Om denna uraktlåtenhet skett med eller utan afsigt är svårt att veta, men att densamma gifver anledning till harm och. misstanka är otvifvelaktigt, då man besinnar att väsentligaste skilnaden mellan elementarskolans och folkskolans barn är att de sednare äro mera bjelplösa. och späda och sålunda mera.i behof af ifrågavarande omtanka än de förra. Att vederbörande icke tilltrott gymnastikläraren förmåga att sjelf mönstra sina lärjungar till gymnastik är ett förhållande, som förmodligen tillkommit ur aktningsvärda motiver, men att hans närvaro under mönstringen ansetts öfverflödig, samt att han på mönsterläkarens ord är skyldig mottaga äfven lärjungar, emot hvilkas aptaglighet han sjelf hyser betänklighet, en åtgärd, som lätteligen alstrar likgilughet för läroämnet och måhända leder till större skada än den som mönsterakten åsyftar att förekomma, och hvem skall ansvaret, om ett sådant bör fästas vid annan person än den till våda komne sjelf, hädanefter rättvisligen drabba för väda som inträffar å gymnastuksal? På gymnastikläraren kan detta rimligtvis ej falla så länge han ej har gällande röst vid tilleller afstyrkandet af lärjungens gymnasvk. Med anledning häraf och under förmodan att läkaren, för en samvetsgrann och ansvarsfull mönstring, behöfde en närmare kännedom om skolgymnastikens natur än blotta minnet ifrån egen skoltid, inlemnade undertecknad i slutet af förra året en skrifvelse till svenska läkaresällskapet, i hvilken den metod som följes vid Nya elementarskolans gymnastik var framställd, och öfver hvars lämplighet sveniska läkaresällskapet anmodades afgitva ett utlåtande sedan en föreslagen komit hunnit bildas och genom besök å skolan inhemta nödig kännedom. På denna skrifvelse följde ett svar af läkareällskapet, hvari sällskapet betygade sitt intresse för skolgymnastikens utveckling och lofvade att besöka elementarskolans gymnastik. Då likväl ingen af ledamöterna i nämnde samfund ännu infunnit sig och en händelse å Nya elementarskolans gymnastik under tiden inträflat, som in nebär förnyad påminnelse om behofvet för mönsterläkaren att känna gymmnastikens beskaftenhet, har undertecknad trott att ifrågavaranae ämne kunde vinna i utredning genom en offentlig diskussion. Förloppet af händelsen är följande: En dag under sistlidne December under elementarskolans gymnastik förekom som vanligt sista rörelsen, hviiken så utföres att lärjungen sakta lägger sig framstupa, tvärsöfyer ett å golfvet liggande sparrtr.d, å hvilket medeltvärlinien af låret hemtar stöd medan armar och fötter hvila mot golfvet, de sednare dessutom fixerade af en bakom stående kamrat. I denna ställningen söker nu lärjungen att lyfta armarne ifrån golfvet och sålunda uppbära tyngden af sin egen bål med ryggkraften. En af de 160 ossar, hvilka alla utförde denna samma rörelse, nade just lagt sig ned å golfvet och lyftat händerna derifrån, då han tyckte sig känna en ryckning i någon af ryggens kotor utan att det för tillfället gjorde ondt. Några dagar derefter inställde sig emellertid värk, som behandlades af läkare. Ynglingen, som är omkring 16 år gammal. kände sig nästan fuilkomligt återställd, men efter en månads förlopp förvärrades det onda och varar ännu. Först efter 2:ne månader fick undertecknad veta om händelsen; som här blifvit framställd efter den berättelse som ynglingens fader lemnade. Öfver den sorgliga tilldragelsen erbjuda sig sjelfmant dessa betraktelser: Antingen voro de gymnastiska rörelserna för starka eller gossen för svag. Hvad det förra angår bör då anmärkas att den ifrågavarande rörelsen är en af de svagaste som kunna förekomma i skolgymnastik och tillhör egentlisen sjukgymnastiken, hvarest den under namn af Cframliggande hällning isynnerhet användes för sjuka, snedvuxna flickor. Skulle åter gossen hafva varit för svag för gymnastik, torde detta vara mönsterläkarens ensak att försvara. Slutligen kan den invändning göras att om olyckor hände genom gymnastik medan läraren sjelf hade mönstringsansvaret, så vi denna händelse att sådana kunna int ven sedan läkaren fått detta bestyr. Emellertid vill undertecknad ej förtiga sin åsigt att olyckor kunna inträffa i trots af den bästa mönstring, men anser detta dock ej förringa vigten deraf att den person som mön: strar i någon mån känner det ämne. hvartill han mönstrar. För att återkomma till cirkuläret synes dess anbefallda mönstring till skolgymnastik förutsätta att någon bestämd metod följes vid denna undervisning eller att denssamma meddelas efter någon från gymmnastiska ccentralinstitutet utgifven handbok eiler föreskrifft, hvilken sednare då vore en god ledning för mönsterläkarens omdöme. Så är likväl ej förthållandet, hvadan ock den största olikhet råderr i förfaringssätt på detta område, och utgör en ytterligare anledning för läkaresällskapet att granska hvad som er bjudes. I afseende på gymnastikmönstringens tillämpning har densamma varit mycket olika i det att somliga läkare vid förrättningen låtit lärjungarne helt och hållet blotta bålen medan andra ätnöjt sig med att betrakta dem utan den ringaste afklädning. Huruvida det sednare sättet, som tilllämpades vid Malmö elementarläroverk, är det rätta må andra afgöra, här blott anföres detsamma som ett faktum. Måhända var det en töljd af detta sätt, som etit misstag gjordes vid sistnämnde mönstring: Em gosse kom fram till mönsterburdet. Läkaren ssåg på gossen och tillsade honom att begagna Öäymnastik. Gossen ir vände att doktorn hade fösrbjudit honom. Läkas ren frågade i stränga ordalag hvem den doktorn vore, hvarpå gossen genmiälde: Det är doktorn sjelf. Förhållandet upplystes nu. Gossen hade någon tid förut varit hemma hos mönsterläkaren och efter undersökning blifvit befriad från gym. nastik, men läkaren kände ej igen hoaom. Go:ts sen blef emellertid fri. Vid en af Stockholms skolor ordinerade mönsterläkaren att 50 lärjungar, af hela antalet, endast skulle få taga benrörelser u d Y tiktimman. En förere oo RA