Aftonbladet – 2 mars 1865, sida 2

j å l Gunerus blef så förundrad öfver att se den fasansfulla blekheten, som visade sig på hvart ansigte, att han nästan kunde gissa, det en olycka var på färde, men som det icke kunde falla honom in, att de kunde taga en olycka:!rörande någon annan så vid sig, så frågade han genast med obesinnad hastighet. Hvad i Guds namn är det? Har något händt Margreta ?? Margreta!? sade Carl-Johan, icke ihågtommande alla omkring sig. Kan du då nte tänka att olyckor kan hända någon anran, än Margreta? Det rör henne nog ändå.? Herlog skulle väl i Herrans namn aldrig tara ..27 Jo, han är just det! funnen som en tränkt hund. Har gått vid kanten och stu: pat i den vestra höljen dernppe vid qvarndammen. — Men nu var han långt neddragen af strömmen, i så lågt vatten, så att der kunde han aldrig behöft bli qvar.? Men Gud i himlen! är det då visst att han är riktigt död? — Kun det inte blåsas hf i honom? — Det kunna de ju med så många, som falla i våda af sådant slag?? ?Han var död, sten död, åtminstone sedan tidigt på förnatten, sade Erik, som hade sett honom ensam gå den vägen.? Jaså .. Kors . måntro det!? sade Friberg och sökte efter en stol, utan att finna den, fast den stod alldeles intill honom. Men hvad skulle då den stackarn nedåt elfven och göra ?? ?Ja, det var i fyllan och villan; han gick ofta så och spovelerade.? Gunerus uppgaf en tung suck. Herre Gud, den som ändå kunde göra något för den stackars enkan!? sade han. — Han tänkte icke på att bröderna eller någon mera behöfde beklaganden. Han var sjelf blif: ven riktigt blek vid underrättelsen. (Forts)