Aftonbladet – 1 mars 1865, sida 3

ger ar nonom, väcka loreställning om näåIgon gammal vildsint inqvisitor. Så var dock alls icke förhållandet; han var en man i sin Jälders blomma och med anspråk på eleIgans. Då han såg Enrichetta undgå den tjusarförmåga, som hittills ingen qvinna I kunnat motstå, egnade han henne ett oförI sonligt hat. Några rader af författarinnan Iskola underhjelpa läsarens uppfattning af I denna person. En sak fattades honom isynnerhet?, säger hon; ?det var kunskaper. Det var klart, att den tid, han tillbragte i Rom, invigts åt allt annat än studier. I afseende på talanger hade han der blott förvärfvat sig hvad j man i Italien kallar pasquinaden?; men Idå han ville af romarne låna deras sätt att I skämta, felades honom den finhet och snabbhet, som ge det egenskapen att träfta I målet. För en dålig skämtare är det ej långt från Marforio til! Pulcinella. Om han, under låtsande af ett allvar, som ej fanns i hans karakter, framsade ett Ital eller gaf en enskild förmaning, måste man med möda utleta, hvarthän han ville komma; hans idger hade intet sammanhang sinsemellen, och byggnaden af hans fraser saknade ordning och öfverskådlighet, eller, så oförmögen han än var att tala och än mer att skrifva sitt eget språk, ville han likväl anses för latinare och inblandade i denna afsigt i sina samtal latinska ordspråk eller bibelverser. Riario ansågs för en vacker karl; om smak kan man ej tvista. Hvad som är säkert är, att hvarje hans besök elektriserade de yngre benediktinernunnorna. Knappt hade han lemnat samtalsrummet, förrän de samlades i grupper och täflingsvis höjde hans eminens kroppsliga och andliga egenskaper. till skyarne. — Hvad han är vacker! sade en. Hvilken ädel hållning, hvilken förtrollande blick, hvilken rundad hand! En annan: Hvad han är beläst och lard! Honung flödar från hans läppar. — Enskildt tänkte jag: Han har blott lärt att hålla sig temligen rak på sina två fötter. — Med ett ord, under flera dar lefie man i klostret endast i minnet af hans blida ord; isynnerhet rodnade och darrade de, till hvilken han ställt någon af sina myskdoftande artigheter.? Enrichetta, hvilken denna personlighet ingaf en oöfvervinnelig, ehuru dittills ogrundad, motvilja, hade lagat att hon aldrig befann sig i hans väg. Hon hade sålunda lyckats undvika honom, då hon en dag kallades till samtalsrummet. Man underrättade henne, alt prelaten önskade tala med henne. Mitt hjerta klappade?, säger hon; ?jag tänkte på min böneskrift, som jag förde till Rom för två månader edan? Riario var allena, vekligt tillbakalutad i en hvilstol. Han syntes mig klädd med omsorg, och samtalsrummet var alldeles uppfyldt med hans älsklingsvällukt. Jag föll på knä för purpurn, enligt bruket, eller snarare såsom missbruket fordrar. Han upplylte handen, gaf mig välsignelsen och sade sedan, efter att tyst ha föst sin blick på mig, med honungssöt stämma: ?Ni har skickat en begäran till den heliga stolen att få lemna klostret ?? Ja, ers eminens, svarade jag, darrande af fruktam och hopp. Och mf hvad skäl?? För min helsas skull.? Ett ironiskt leende tecknade sig på hans läppar, och han återtog, ånyo fast betraktande mig: ?Men ni ser ej ut att vara sjuk.? ?Gud skall emellertid veta, att jag är det.? Och hvaraf lider ni?? ?Af nervsvaghet.? Ah, hvem lider ej af sådant ondt?? ?Jag plågas också af konvulsioner?, återtog jag. Nå ja, sådana ha alla qvinnor. Hysteri, hysteri, Ingenting annat! I nunnor ären ännu mer utsatta derför än andra fruntimmer.? Efter en kort tystnad sade jag honom att min begäran åtföljts af ett läkareintyg. ?Jag har föga förtroende för läkarne; de äro alla mer eller mindre bedragare.? ?Men min var edsvuren.? ?De äro alla otrogna, menedare; begriper ni? . Jag teg då, och efter ett ögonblick tillade han: ?Ni vet, att den heliga stolen till mig öfversänder alla de ansökningar, man från mitt stift skickar till Rom. Er inlaga befinner sig således hos mig, för att jag skali undersöka sanningsenligheten af dess innehåll och dervid bifoga min enskilda mening. Nåväl, för att ej lemna er till rof åt svikliga inbillningar, tår jag förklara er, att min Åsigt talar emot bifall; afstå således från allt hopp att lemna klostret.? Sedan lemnade hans eminens mig, i det han, antagande en förtroligare ton, sade till mn ig: Jag skall ofta komma tillbaka för att besöka dig; låt mig således få se dig godvilligt och dölj dig icke, som du hittills yjort. Låt mig äfven få den tillfredsstälelsen att tro, det jag ur ditt hjerta förjasat hvarje begär att ånyo utsätta dig för verldens förförelser; begriper da? arts ) Sven Nilsson Morin. (Ur Östgötha Correspondenten). De män som för hundra år sedan lefde och verkade äro döde och de flesta glömde; lock finnas många som genom större förjenster borde i minnet lefva för efterverlen, och bland dem är en man, hvars lefradsteckning i korthet är följande: hemmanet Hyltan i Gnosjö socken af ömåland bodde hemmansegaren Nils Larson och dess hustru Malin Nilsdotter. År 747 den 1 Jan. föddes och den 4 dito döpes deras son och kallades ?Sven?. Denne on växte fort och var ett lydigt barn. Vid års ålder började han läsa i bok, någoning på den tiden ovanligt, ty flera af de Idre kunde ej denna konst, utan öfvades utom box så mycket att de blefvo konfirnerade till nattvarden. Under sin faders edning, som väl kunde läsa, öfvade han