Aftonbladet – 1 mars 1865, sida 2

Det var ett så slipprigt gräs vid kanten, der de begge gående befunno sig, att det var just en liten möda att gå der. Så snafvade också den ene öfver en alrot, och den andre lutade sig ned, för att hjelpa honom förmodligen ; men huru det gick med iden hjelpen är ej godt att säga, ty begge blefvo de gömda under albuskens täta bad no s ss sm mono mn Ibland kunde Qvarnbacksforsen höras ända ned till Prestsäter; men så högt han än talade i qväll, kunde han dock ej höras, ty vinden låg åt motsatt håll. Det var-så graftyst omkring husen, då Abla för sista gången gick ned till fähuset för att se till den lilla modstulna qvigan. Men då hörde hon fotsteg. Hon såg ut genom gluggen och såg någon komma gående, icke förbi husen, der genaste vägen gick, utan utmed dikesrenen längre bort, liksom han haft särskild omsorg om att dölja sig, ifall någon skulle vara uppe än. Hon tyckte väl, att den ensamme vandraren liknade Friberg, men så såg hon, att hans gång var osäker och vacklande, och då visste hon att det ej kunde vara han; ty han drack ej ens så mycket som han tålte. Således måtte det vara husbonden eller Niklas, tänkte hon; men nej, det var det icke heller. Och pu var han försvunnen, och icke brydde hon sig om att vidare undra hvem det var. Då Abla kom in var matmodren ännu uppe och väntade på husbonden. Men hon väntade fåfängt. Dock var hon ej längre orolig, ty hon visste ju att han var i säkerhet i drängstugan hos handelsmans. Slutligen lade hon sig och försökte sofva; men lyckades ej dermed förrän framåt dagningen. Det var väl derföre hon sof så tungt, att won ej hörde då Erik, som tillbringat naten hos gubben på Qvarnebackeu, kom-in å morgonen i stora stugan och, krithvit i nsigtet, vinkade Abla med sig ut. Slut på andra delen.