Aftonbladet – 1 mars 1865, sida 2

TJUGONDE KAPITLET. Midnattstimman var redan inne. Gästabudsglädjen var all. Kräftfångsten likaså. Intet trollskt sken af irrbloss Tängre; intet hvimmel af muntra och sorlande menniskor. Endast en enda fotvandrare syntes utmed det blanka, svarta vattnet, som drog fram genom Prestsätersegorna. Han gick åt Qvarnbacken till. I början gick ham raskt och hurtigt framåt, men snart stannade han, lyssnade; och då han derefter fortsatte, skedde det med försigtighet, nästan smygande, tycktes det. Hvad hade den enslige vandraren ute i natten att göra? Det såg misstänkt at, och det kunde väl ej ha varit så godt att möta honom, ty det var en stor och starklemmad karl och han hade väl något farligt dåd i sigte. Detta var emellertid så långt ifrån Eriks syfte, att han tvärtom endast tänkte på att komma i tillfälle att få göra en god gerning. Han var nemligen på väg till fadern med en påse krättor, såsom matmodren uppdragit honom. Då han gått en stund, hade han borta