Aftonbladet – 28 februari 1865, sida 3

IM BJVIUG VIUCBHBYV GBP TP a 2 0 fortsatte sitt bestridande att ingå i svaromål, hufvudsakligen af det skäl att den ej blifvit af målsegandena instämd som part i målet, viljande den ändå, såsom förut blifvit förklaradt, genom ansökan hos K. M:t söka bereda de hjelpbehöfvande understöd, hvarjemte intendenten lemnade den upplysning, att ersättning för förstörda effekter och kläder redan blifvit utbetald till alla dem, som uppgifvit sina förluster hos trafikdirektören i Malmö och derpå ingifvit räkning. Då allmänna åklagaren det oaktadt fortsatte sina yrkanden å målsegandenas vägnar, begärde hr intendenten domstolens utlåtande häröfver, hvilket utföll sålunda, att då trafikstyrelsen ej blifvit af målsegandena instämd, kunde rätten ej ålägga densamma, mot dess bestridande, att i svaromål inga. ärefter förtsattes protokollsjusteringen Ur föregående referat rörande detta mål få vi erinra om att hr Staaff vid förra förhöret företedde ett exemplar af 1858 års trafikreglemente, hvari ett kapitel förekommer, handlande om trafikdirektörens åligganden, samt att intendenten Frykholm, under uttryck af sin förvåning öfver huru hr Staaff bekommit detta exemplar af reglementet, afgaf den förklaring, att öfverste Ericson, sedan reglementet blifvit tryckt, ogillat nämnde kapitel, hvars blad antingen blifvit urrifna eller hopklistrade å alla de exemplar, som utlemnats, vare sig till jernvägens tjenstemän och betjente eller andra personer. För att närmare belysa nämnde omständighet inlemnade hr intendenten nu en ordre, utfärdad af öfverste Ericson och daterad den 17 December 1862, hvari alla dylika exemplar förklaras icke gälla längre än till den 1 Febr. 1863. hvarefter de af tjenstemän och betjente vid jemnvägen skulle till styrelsen återställas, tilläggande hr intendenten, att några reglementariska föreskrifter för trafikdirektören aldrig varit utfärdade, gällande eller tillämpade vid statens jernvägar. Härtill genmälde hr Staafi, att han grundat sitt antagande att det i hans händer befintliga exemplaret varit fullkomligt riktigt på generaldirektör Troilii egen utsago i hans sednast till civilministern ingifna memorial, rörande Sandsjö-olyckan, i hvilket det heter, att det i början af 1858 utfärdade reglementet, jemte några i en sednarejupplaga af 1862 intagna smärre förtydliganden, alltjemt varit gällande och tillämpadt samt visat sig under dessa siu år tillräckligt. Att utstryckande af ett helt kapitel eller hopklistrande af blad kunde betecknas såsom smärre förtydliganden hade hr Staaff icke kunnat föreställa sig, lika litet som han haft kännedom om tillvaron af några undantagsfall, upplysande hr Staaff tilllika, att han hos trafikstyrelsen begärt att få del af de hos styrelsen förda protokoll rörande dels det beslut, hvarigenom reglementet af 1858 förklarats gällande, eller nämnde kapitel deri upphäfdt, dels ock af de reglementariska föreskrifter, som rörde trafikdirektörens åligganden; men att dessa protokoll ännu icke kunnat af honom utbekommas. Hr intendenten upprepade ännu en gång, att några sådana föreskrifter aldrig funnits för trafikdirektörerna. På domhafvandens fråga, om hr Staaff med stöd af detta kapitel hade för afsigt att yrka ansvar å trafikdirektören, genmälde hr Staaff, att han med dess åberopande endast åsyftade att hvälfva en del af ansvaret för den timade olyckan på honom, derföre att bland annat ett extratåg blifvit anordnadt så hastigt efter det ordinarie. En af kapitlets vigtigaste föreskrifter, nemligen att tåg skola så anordnas, att någon fara derigenom d må uppstå, hade af trafikdirektören i detta fal blifvit öfverträdd. Domhafvanden hemställde till hr Staaff, om han icke afstod derifrån, då den ordre, som rörde extratåget, utgått från intendenten Frykholm, hvilken medgifvit nämnda förhållande; men hr Staaff förklarade sig i detta hänseende fortfarande endast vilja hålla sig till det åberopade kapitlet uti reglementet. Ångående det förut omnämnda förhållandet, att ett anslag skulle funnits i lokomotivstallarne i Malmö, rörande förbud för lokomotivförare att backa inom stationen, upplyste maskiningeniören Johansson, att ett sådant anslag verkligen varit derstädes uppsatt, men att det ingalunda afsett något förbud för backning vid yttersta fara, då reglementet föreskrifver att backning får ega rum, utan endast utgjort en varning för lokomotivförarne att icke i tid och otid, såsom ofta skett, använda denna åtgärd för att stoppa tåg. Nämnde anslag kunde emellertid, emedan man ej förvarat detsamma, hvarken i original eller afskrift företes, hvarföre hr Staaff fortfarande vidhöll sin förut uttalade mening, att ordalagen deri möjligen kunnat vara sådana, att de föranledt till missförstånd, så att varningen uppfattats säsom ett totalt förbud. Maskiningeniören Johansson upplyste, att nämnde varning endast afsett backning under vexling af vagnar och spår vid stationen. Allmänna åklagaren fick härefter uppgifva namnen på de personer, hvilka blifvit åberopade till vittnen å ena eller andra sidan. Dessa voro: konduktören N. G. Bergman, åberopad af allmänna åklagaren; öfverste Beijer samt lokomotivförame C. F. Malmström, C. F. Möllerberg och C. B. Forsberg, åberopade af hr Knochenhauer, samt å Riex sida lokomotivförarne P. E. Carlboumn, J. P. W. Westerström och H. Lundahl, eldaren J. Möller samt förmannen för lokomotivförarne vid Falköpings station J. L. Pripp. Vilttnena fingo härefter företräda och aflägga vittneseden. ÖOfverste Beijer hördes först samt tog, sedan den af honom afgifna relation om händelsen, hvilken förut stått införd i denna tidning, blifvit uppläst, de deri förekommande faktiska uppgifterna om tåghastigheten samt tidskilnaden mellan ordinarieoch extratågen, hvilken han ansett utgöra 6 å 8 minuter, på Sin ed, tilläggande, att som han likväl icke sett hvarken på sin egen klocka eller stationsuret, kunde tidskilnaden ej af honom angifvas bestämdt: men enligt sin öfvertygelse. grundad på vana att resa å jernvägar och beräkna uppehållen, hade den icke varit större. Han sade sig hafva hört flera signaler från extratåget, först en stations-, så en bromsoch sist åter en stationssignal. Huruvida den sista gifvits kort före eller med detsamma som extratåget gått igenom grindarne, kunde han ej bestämma. Emellan första signalen, som öfversten hörde, och sammanstötningen var tiden mycket kort, men han ville dock icke påstå att det skulle varit en ren omöjlighet för någon af stationskarlarne att ha kunnat springa till vexeln samt vexlat in tåget på sidospåret, om karlen genast sprungit, då första signalen hördes. Vädret hade varit vackert, ehuru solen ej sken, och de blåste icke. Den sista delen af relationen, innehållande reflexioner öfver de åtgärder, hvilka möjå ligen kunnat vidtagas för att hindra sammanstötningen, inbegreps naturligtvis icke under vittnets ed. Konduktören Bergman berättade, att han den 23 December, då olyckan timade, tjenstgjort på ordinarie tåget. Det hade afgått från Nässjö kl. 8,30 samt ankommit till Sandsjö kl. 9,5. Vittnet hade i fråga om: tiden rättat si efter sin egen klocka, hvilken dagen förut skiljde på en minut från stationsuret. Så snart tåget ankommit till Sandsjö, hade vittnet ingått på stationen, och då han derifrån utkommit, hördes extratåget redan i kurvan gifvande signaler, först en stationssignal, så en broms-, så en stationssignal och slutligen en bromssignal igen. Vittnet, som såg att grindarne voro stängda och att ingen man fanns vid vexeln, ropade då åt stationskarlen Holmqvist att han skulle springa dit. Denne gjorde likväl ej detta, utan tillsade i sin tur den andra stationskarlen F. A. Johansson, hvilken, liksom Holmqvist, höll på med bagaget, att han skulle springa och vexla in extratåget på sidospåret. Johansson begaf sig också af, men han hann icke längre än ungefär halfvägs, innan extratåget passerade vexeln. Emellan det att tåget syntes i kurvän och tills sammanstötningen egde rum ansåg vittnet två minuter ha för