Aftonbladet – 28 februari 1865, sida 2

Sverge och Förenta statorna. (Ur Syracuse Daily Journal.) Den 21 Febr. mottog presidenten forc:ligen baron Wetterstedt såsom utomordentligt sändebud och ministerplenipotentiair från H. M. konungen af Sverge. Denne gentleman anmärkte i det korta tal, han höll vid framlemnandet af sina kreditiver, att Carl XV, som önskade ådagalägga sin och det svenska folkets sympati för den amerikanska nationen i dess stora krig för nationaliteten, hade upphöjt hans beskickning i Washington från andra rangen till den första. Vi ha ej mottagit så många bevis på vänskapliga känslor af utländska nationer under gången af vår strid på lif och död, att vi kunna låta denna händelse passera utan kommentarier och utan att uttrycka vår tacksamhet. Detta är icke heller första gången vi stå i skuld hos Sverge för en dylik välvilja. På samma gång vårt förhållande till detta konungarike oafbrutet varit fredligt och angenämt, har det utmärkt sig genom en eller ett par tilldragelser, som i hög grad ådagalagt dess monarks och regerings liberala tänkesätt. Den ridderlige Gustaf III — den sistc ädle medlemmen af Wasahuset och offret för en nedrig sammansvärjning — var en bland de allra första suveräner i Europa, som helsade vårt inträde i nationernas familj. Revolutionskriget hade knappt slutat, då hans ambassadör i Paris grefve Creutz den 3 April 1783 med vår egen Franklin afslöt ett vänskapsoch fredsfördrag mellan de båda länderna, i hvilket vårt oberoende formligen och fullt erkändes. 1 det krig, som just då höll på att taga slut, hade två tappra svenska adelsmän — den ena var den utmärkte grefve Stedingk — stridt vid vår sida och ur Washingtons hand mottagit Cincinnatiordens kors och band. Sedermera blefvo den store statsmans och genetvals dygder, hvilken bekom det fortlefvande vittnesbördet: That king without a court, Without a guard, or pomp, or crown, firade af Wallin, en af de största bland Sverges skalder, i en sång, som näppeligen öfverträffas i skönhet af något dylikt skaldestycke i den nordiska litteraturen. Knappt hade 1783 års fördrag i Paris lupit till ända, förr än ett nytt afslöts år 1816, genom hvilket alla afgilter, som betungade vår sjöfart, upphäfdes och våra fartyg tillätos löpa in i Sverges hamnar ej blott på samma fot som de mest gynnade nationers, utan fullkomligt på samma vilkor som de svenska sjelfva. Vid detta fördrags utgång år 1826 råkade vi genom vår ministers död vara orepresenterade vid svenska hofvet. Men Carl Johan, som då satt på Sverges tron, förordnade genast att dess föreskrifter skulle fortfara att gälla, till dess ett nytt fördrag kunde ingås, och förbjöd att under tiden lägga några afgifter å den amerikanska sjöfarten. Denna förekommande handling besvarades på lämpligt sätt genom en speciel åtgärd al vår kongress, hvarigenom svenska fartyg i våra hamnar kommo att behandlas på samma sätt. Följande året afslöts ett nytt och