Aftonbladet – 25 februari 1865, sida 3

tionsteorien i dess krassaste form har han dock lösgjort sig, och är derföre nödsakad att möta sina motståndare på det kritiska fältet med verkliga argumenter och ej blott med dogmens beqväma vapen. Huru hans argumentation lyckas, lemna vi åt dem att bedöma, som äro förtrogna med den rika litteratur i bibelkritiken, som d sednare åren frambragt. Afhandlingeniom evangeliernas äkthet är egentligen ett sammandrag af de föreläsningar förf. höll i Upsala me anledning af den Straussiska striden, och har liksom uppsatsen om en förbättrad bibelöfversättning, förut varit publicerad i Ecklesiastik Tidskrift. Den sednare innehåller flera intressanta bidrag till historien :Jom den märkvärdiga bibelkommissionen, som :låtta år härefter kan fira 100:e årsdagen af sin tillkomst. I sina betraktelser öfver egenI heterna i svenska kyrkoförfattningen uttalar förf. sig för en särskild representation Iför kyrkan — hon har, som bekant, sedan erhållit en sådan — samt presternas skiljande från de verldsliga bestyr, hvarmed de nu äro öfverhopade. Det andra bandet kommer att innehålla några af författarens predikningar, religiösa tal samt några minnestal öfver mera utmärkta personer. Boken är försedd med en förordande anmälan af erkebiskop Reuterdahl. Litografiskt Allehanda. Album för svensk konst. 1865. 1—3. Af detta på fosterländsk grund ställda verk hafva redan trenne månadshäften för detta år utkommit. Vi skulle icke, efter den anmälan som Aftonbladet i slutet af förra året innehöll, redan nu återkommit dertill, om icke detta årets första häften varit sådana, att de särskildt förtjena uppmärksamhet. Inom dessa tre häften förekomma nemligen, utom annat godt, följande: Landskap, efter tvenne bland våra yngre, bättre landskapsmålare, Rydberg och Holm, begge och isynnerhet den sistnämndes ?Söndagsmorgon i skogen? ytterst förtjenstfullt utförda; — Blända, manande Wärends qvinnor till hämnd?, efter Malmströms ypperliga tafla; — Hammarhemtningen?, efter originalhandteckningar af Winge, på grund af Thryms Quida i Semunds Edda; — Porträtter af excell. Trolle-Bonde (efter Sandberg), professor Böttiger och Fredman efter Hillerström), Louise Michaeli (efter handteckning af Wallander), alla med text af både nytt och fängslande innehåll; — Ett poem ?Jenny? med musik, som öfverraskar genom sin gripande enkelhet; samt slutligen och förnämligast en längre, ännu icke afslutad artikel: ?Några ord i en fosterländsk angelägenhet? (upptecknandet af folksagor och visor). Man måste erkänna, att rikare innehåll ej bjudes i något periodiskt verk för konst och litteratur. Det grundligt fosterländska, hvarom ofvan angifna innehåll vittnar, kan icke nog framhållas i en tid, då deltagandet för det fordna, efter att en tid ha visat sig lefvande på många håll inom litteraturen, nu framträder till en ny verksamhet, på hvilken allmänhetens uppmärksamhet icke kan nog allvarligt fästas. Särskildt anse vi oss böra till allmänt beja lende framhålla den började uppsatsen: ?Några ord i en fosterländsk angelägenhet?. Den behandlar frågan om våra folksagor och vieor. Efter att hafva redogjort för folkpoesiens och folkvisans sednare öden i Europa, såvida dessa berott på det kärleksfulla, upplysta samlandet, oeh dervid framhållit åtskilliga betydelsefullare drag ur det litterära lifvet, yttrar sig förf. till nämnda uppsats sålunda: Intresset för folkpoesi är icke äldre i vårt land, än att ännu Geijer, fast som ung, kunde åstå, att folkvisan icke har annat värde än arndomsminnets. Men det kom andra tider. Fosforisternas förtjenst derom skall ingen kunna bestrida, huru många anledningar man i öfrigt måtte hafva att klandra deras hetsiga radikalism; Atterbom och Hedborn voro isynnerhet utrustade med det finaste sinne för folkvisans poetiska mysterier. Folkvisorna blefvo på modet, vunno inträde i salongerna och snart hörde till hvarje välbestäld liten pianovirtuosinnas repertoir alltid en och annan folkvisa. Geijers och Afzelii samling efterföljdes af den, som Arvidsson utgaf, och här och der, med musiktryck och eljest, meddelades strövis en eller flera stycken visor. Sämre gick det för sagorna. En liten samling, som den för så mycket godt nitälskande Hammarsköld påbörjat, afstannade genast; den större, som den om vår äldre litteratur förtjente engelsmannen George Stephens och hr Cavallius börjat utgifva, upphörde med andra häftet, och snart var det endast hr Dybeck, hvilken med samma varma hänförelse omfattar hvarje art af svenskt fornlif, som ännu icke förtröttades vid visoch sagu-samlarens så litet uppskattade mödor. .Fornminnesföreningarne, med den pigga nerkingska i spetsen, hafva visserligen låtit förnimma lifsyttringar i nu ifrågavarande fall, och från Lund har man nyligen öfverraskats af en öfver måttan glädjande nyhet om pågående arbeten för bevarandet af Smålands minnen i saga och sång; men nekas kan å andra sidan icke, att den stora allmänhetens visade intresse för folkvisorna betydligt domnat, samt att hennes håg aldrig varit riktigt väckt i fråga om sagorna. För detta bristande intresse bör emellertid icke denna allmänhet uppbära hela skulden. Då J. Moe (i företalet till hans och Asbjörnsens Norske Folkeeventyr) tyckes vilja antaga, att sagorna i hrr Stephens och Cavallii samling återgifva traditionen oförändrad, och att alltså saguföredraget hos vårt folk skulle vara styfvare än hos norrmännen, förtäljningen mera krönikemessigt anlagd, personer och händelser utstyrda med en pomp, som påminde om kämpavisornas skildrinfan men här förefölle hängd utanpå och hinrade bådas fria rörlighet, vidare att det ömma och sorgliga i våra sagor skildrades med en blöthet, som nästan vore sentimental, och att humor sällan förekomme der — så få vi på det bestämdaste motsätta oss ett antagande, som ledde till så oriktiga föreställningar. Men om ett framställningssätt, sådant som det af Moe karakteriserade, afskräckt det större publikum från svenska sagor, skulle detta mindre förundra oss, Det är mycket nedslående, men det förhåller sig så: folkpoesiens sak har hos oss icke velat gå framåt, och hvad särskildt sagorna angår, torde öfverhufvud med deras aktier icke stå bättre till nu än för 50 år sedan. Men det får icke förblifva så. Saken är för vigtig att längre stanna på samma sorgliga nollunkt. Ett folks inhemska odling har i dess folkpoesi sitt elementäraste uttryck, och man vet hvad det medför att vårdslösa elementer. Hvad har t. ex. gjort att det lilla land, hvars namn ingen svensk numera kan nämna utan smärta, kunnat under det mångåriga trycket af Tysklands hildning och hrutaltet rädda sin folkliga ef pf 6 tv