Aftonbladet – 25 februari 1865, sida 2

— Kongl. dramatiska teatern uppförde i går afton för första gången hr Theodor Hag. bergs historiska skådespelj Karl den Elfte. Stycket sysselsätter sig hufvudsakligen med konungens ställning till sin gemål den danska prinsessan Ulrika Eleonora, eller måhända rättare med hennes förhållande till konungen, till svärmodren Hedvig Eleonora och till den af reduktionen drabbade adeln. Strängt taget är det Ulrika Eleonora, icke konungen, som är hufvudpersonen i stycket. Genom nyligen timade händelser i vårt grannland får detta arbete en egendomlig åpropos. Författaren framhåller nemligen bjert hurusom skulden till den hårdhet och köld, som Karl visade sin milda och ädla maka, hufvudsakligen drabbade svärmodren, hvars hat mot den från Danmark bördiga furstinnan åter hade sin rot i den fiendtlighet, som rådde mellan det holsteinska huset och danska konungarne. Det har för närvarande ett eget, sorgligt intresse atterinras om dessa holsteinska tvister, som gjorde BSverge till Danmarks fiende och Danmarks till Sverges, och förledde de båda så nära beslägtade folken att ömsesidigt söka skada och försvaga hvarandra. De mera framstående personligheterna äro temligen troget tecknade efter historien och språket i allmänhet ganska vårdadt, om än någon egentlig poetisk lyftning ej kan sägas deri uppenbara sig. Till sin uppställning i allmänhet har stycket det gemensamt med flertalet af våra svenska historiska skådespel, att det snarare är en följd af historiska taflor än ett drama i strängare mening. Måhända skulle här förefunnits mindre fog till denna anmärkning om från arbetet varit afsöndrade vissa delar, som stå i föga eller intet samband med hvad som måste anses utgöra den egentliga handlingen. En sådan del är t. ex. hela den första akten, som väl knappast kan anses säsom en exposition och utan ringaste afsaknad skulle kunna vara borta; ty hvarken det kärleksförhållande mellan biskop Winstrups dotter och en dansk ädling, hvilket der tecknas, eller slitningen mel lan svenska och danska sympatier i Skåne vid tidpunkten för slaget vid Lund, hvilken slitning äfven i denna första akt framställes, beröra på ringaste sätt det förhållande inom konungafamiljen, som författaren väl hufvudsakligen måste antagas hafva velat teckna. Detsamma torde till väsentlig del kunna sägas äfven om hela den (för öfrigt icke illa hållna) scenen hos den åldrige Magnus Gabriel De la Gariie. Den på känslan starkt anslående sista akten, i hvilken Ulrika Eleonora dör och Karl först rält kommer till insigt om hvilken skatt han i henne egt, skulle ofelbart qvarlemnat ett angenämare intryck, om icke den upprörande scenen varit nog mycket uttänjd och om icke Anna Winstrup på ett långtrådigt och föga natursannt sätt uppträdt såsom straffpredikant mot konungen. Den gamle Winstrup har heller icke i denna scen nåson annan mission än att uppträda rentat såsom dekoration. Hufvudrollerna äro sålunda fördelade: Hr Kinmansson spelar konungen, fru Swartz Ulrika Eleonora, fru Almlöf Hedvig Eleonora, hr Swarlz den gamle De la Gardie och fru Westerdahl Maria Euphrosina, De a Gardies maka och konungens faster. De Fylla alla på ett förtjenstfullt sätt sina roler. Mesta karakteren synes oss fru Almlöf inlägga i sitt spel. Äfven hr Swartz hade några mycket lyckade momenter och rönte utmärkelsen af en framropning. Konungen, drottningen och enkedrottninsen bivistade representationen. I