Aftonbladet – 25 februari 1865, sida 2

ty Margreta var dock ännu mycket svag så att hon lätt föll i eådan krampaktig gråt hvaraf hon kunde få den farliga smygfe bern igen. Gunerus lofvade det; han var sjef i en så allvarligt och stillsam stämning i qväll oct skulle aldrig bedt att få gå in eljest. Han före ställde sig, att hon måtte vara mycket blek och mycket förändrad och han var litet nyfiken derpå. Då han öppnade dörren, var det skumt i rummet; men en brasa slog fram från den gröna kakelugnen i hörnet och kastade ett fladdrande sken då och då på henne, der hon halflåg på sängen. Hennes kind hade stark färg, ögonen voro glänsande och en mycket mild och blid blick derutur mötte honom. Hon låg klädd i en klädning med tröja, hvilken var uppknäppt närmast i halsen, der det hvita linnet var fåstadt med en rund silfvernål, sådana danneqvinnorna bruka. Hennes ena matta hand läg på klädningen. Det var den venstra, på hvilken vigselringarne sutto. Hon gaf honom den med en nick, utan att just då se på honom, och bad hozsom taga en stol, som stod mellan sängen och brasan. ?Huru i Guds namn står det till med dig nu, Margreta?? sade han; och han kände sjelf att det lät bra tomt. ?Jo, jag har det bra nu igen!? svarade hon, riktigt bra, blott jag så hade krafterna till! Men det kommer väl. I dag bar jag väft ett qvarter med en minuts uppehåll mellan hvart slag, men det tycker ja är stort nu. Hur står det till deruppe p Höfdingen? Både frun och mamsellen ha varit så snälla och tittat hit ned emellanåt och en hel tallrick med godsaker, Gud vet hvad det är allt, ha de skickat ned i dag; men jag vill intet ha. Tag du, Carl