Efter midsommarsvakan eller alltsedar Margretas sjukdom var dock ej riksdagsmar så benägen till tal; och Gunerus kände luften, såsom om någon olycksstorm var annalkande, vare sig att den skulle kommt utifrån eller inifrån bans eget oroliga sinne Det var också en sanning hvad Carl-Jo. han förtöljt om hans svåra förändring. Det. som först varit ett blomster endast vid kan. ten af hans väg och hvilket endast i förbigående lockat honom, hade nu blifvit nå. got väsentligt, något, som trängde sig framom allt annat och gom måste vinnag, innan han kunde komma ur den feber, som jagade honom, och börja att ånyo egna sig med full kraft åt det väsentligaste målet. Förr, då han tänkt framåt på den sjelfständiga framtid, som vinkade honom, hade han känt en frisk, spänstig kraft inom sig; men det var ej så nu. Aldrig förr hade han varit så vacklande, så fridlös, som nu, då han under en tärande längtan väntade och väntade, utan att rätt veta hvad han väntade på. Emellertid gick tiden sin lugna, ostörda bana fram. Den efterlängtade högsommaren med dess påräknade ljumma, halfskumma qvällar, drog bort, utan att skänka något annat än skumma drömmar. Först sent på eftersommaren en qväll, då Carl-Johan skulle gå ned till Nedre Prestsäter, emedan ingen annan var hemma hos Margreta 1 afton, frågade Gunerus om han trodde, att nu, då hon var så återställd, han kunde få titta in en stund. Carl-Johan bad honom dröja tills han varit inne och talat med Margreta, som i skymningarne vanligen halflåg en stund på sängen i lillekammarn. Han kom snart tillbaka och helsade att Gunerus var välkommen. Men han bad honom vara stillsam