Aftonbladet – 24 februari 1865, sida 3

i hennes blick. Vid äsynen af hennes ögon, ur hvilka godheten strälade, skulle den häftigaste vrede försvunnit. Men till detta sköna ansigte hörde en missbildad och sjuklig kropp. Behäftad med pulsåderbrack, led hon tillika af en envis hosta, och ständig hjertklappning försvårade hennes andhemtning och mattade hennes röst. Hennes själ var lika skön som hennes anlete. Hennes mildhet, hennes tålamod voro beundransvärda. Så ung hon än var, var hennes omdöme långt öfverlägset mitt, och, ehuru äldre än hon, beundrade jag henne utan att lyckas uppnå henne: Besvärad af en så svag helsa, fann jag Chiavina dessutom utsatt för nunnornas fiendskap, hvilka på henne ötfverflyttade sitt hat till hennes handlederska, och för elak behandling af sin lajsyster, ett verkligt vildjur i menniskoskepnad. För att ulllörsäkra klostret Chiavinas förmögenhet och sjelf dera? dra åtskilliga fördelar, ville denna qvinna tvirga henne attaflägga klosterlöttet och sökte i denna afsigt hemlighålla hennes sjuklighet, som måhända skulle hindrat hennes autagandle till novis. Författarinnan underrättar oss om, på hvilket barbariskt sätt lajsystern dervid gick till väga, om hon hörde Chiavina hosta i korridoren, öfverhopade hon henne med de gröfsta skällsord och. tillslöt med handen hennes mun, för att qväfva ljudet. Enrichette sökte flera gånger motsätta sig dessa väldsamhbeter; men då den stackars Chiavina, väl inkommen i sin cell, för hvar gång fick sitta emellan för de bannor man gett hennes lajsyster, måste hon afstå från att lägga sig ut för den arma. Till sluts, då den elaka qvinnan ej visste bättre råd att hemlighålla den unga flickans sjukliga tillstånd, hittade hon på att låta henne bära ett med jern insydt snörlif, som skulle dölja i hennes vanskaplighet. Det stackars barnet, som nu blott med möda kunde andas, tog sin tillflykt till Enrichetta, hvilken efter att hvar morgon ha befriat henne från detta I förskräckliga red-kap, likväl mot aftonen såg sig tvungen att ånyo sätta det på henne, tör att bedra hennes Cerberi vaksamhet. Enricheita ville fafänrgt uppdaga detta sakernas förhållande; i sin förskräckelse för sin bödel bad henne Chavina att ej göra det. Klostrets läkare upptäckte af en händelse den pinsamma behandling mas underkastade henme, och yttrade högt sin föriryt 1se derölfver; men intet förändrades det oåktadt, och Ohiavina fortfor att hda i tysthet: Denna intressanta unga flicka, fortfar författarinnan, som var så öppenhjertig, så from, så ömsint, och så vanlouad af naturen, så förföljd af ödet, kände för djur och isynaerhet för sva!or en synnerlig tillgilvenhet. Siutande vid sitt fönster, med hufvudet stödt i handen, tillbragte hon en del af I morgonen at. med blicken följa deras lufI tiga färder, ut betrakta glädjen hos deras små familjer. der de slagit bo under taket, (och att lyssna till deras pladdrande qvitter, då de matade sina nyfödda små. Deras vanor, deras instinkter lörtjuste henne, och hon blef aldrig trött på aw höra talas derom. Då jag hade något nytt drag att förtälja henne om deras märkvärdiga flyutningar, afbröt mig Chiavina ofta, i det hon sade: De afresa om hösten, för att om våren åter uppsöka sina nästen. — Men vi?4... Enligt Enorichettas råd beslöt sig ändtligen det arma barnet för att lemna klostret och uppsöka en bror, som hon hade i Abruzzerna. Hon anlände dit under vintern i sträng köld; men då hon ej kunde uthärda klimatet, återvände hon, glömsk af allt hvad hon lidit, till Neapel och begärde tillstånd att åter få ingå i klostret. Jagt säger Enrichetta, gjorde henne uppmärksam på, huru oklok hennes plan var; jag erinrade henne om de lidanden hon utstått, jag rådde henne att hellre åt sig utse en pensionsintättning och der lefva Ingn och oberoende med en tjenarinna. Hon svarade mig: Jag vill vara hos er, älskade väninna; blottt för er skull önskar jag återvända hit. Men jag står på väg att lemna SanGregorio Det är ni redan i två månader ni varit beredd att beege er af; men hvem vet, om ni iår tillstämd dertill. Dem dag, då kapitlet samlades för att öfverlägga om hennes återinträde, ville jag freda milt samvete. Då jag skulle votera, upplyfte jag handen och visade tydligt alla, att jag i umnan lade en svat kula. De gamla nunnornas röster afgjorde hennes mottagande; de yngre hade motsatt sig detsamma. Hon återkk: m således, men ångrade snart deretter att lbon ej följt mitt råd. Hennes hosta, s0 : tiilltog under natten, störde hennes lajsysteres sömn. För att undgå hennes rop och förbannelser, dolde den stavkars sjuka hutvudet umder täcket och förblef i detta läge utan rörelse och liksom begrafven:. cEn morggon kom lejsystern in för att väcka Chiawina, som tycktes sofva. Hon ropa: e på heenne en gävg förgälves; Ikon ropade änyo) — intet svar. Hon ruskade henne, men täten framgång. Då upplyfte hon täcket, som dolde hennes ansigte — Chiavina varr död! Sedandess ha svalorna återkommit sexton gånger, mem Chiavinas englasjäl skall ej återvända tilll denna tåredal.? (Forts. följer.d