Aftonbladet – 24 februari 1865, sida 3

sin sprunggit fram rakt från lidelsens och gallans källa. Tror du jag ger mig med detta?X sade han, men mera sade han icke; ty steg hör des utanför, och en tredje stod ögonblicke derefter äfven under löfhvalfvet. Det var Carl-Johan. Han kom varm och munter ur dansen med ett: Ar du här, G:inerus, och flera kanske? hvarpå han lite förundrad trädde tillbaka, då han såg Gu nerus med ett så underligt utseende stå mid: emot sig i ingången och Margreta, stum. ligga lutad ötver hällen. Han gick bor och såg på henne. Hon rörde sig; mer talade icke. Hvad i jess namn har det tagit vid henne? frågade han. Ingenting, svarade Margreta och reste sig upp, jag skulle dansa en polska med Friberg, men det bar inte bättre till, är att jag mest signade ned och kunde mer möda frakta mig hit — ge mig litet vatten derborta ifrån, du Gunerus, sa stannar Carl. Johan här medan som du går. Det behöfs inte Friberg, det kan jag göra, sade Carl-Johan. Men då han på nytt såg på Gunerus, blef han liksom räde att lemna honom ersam med systern och lät honom i stället uträtta uppdraget. eHar Gunerus varit på något sätt häftig? rågade han Margreta. ? Åh, ban är nu alltid litet vanskelig ati tas med?, svarade hon med tillkämpad lik. giltighet. ?Jag fick bara så ondt af der daosen.? Gunerus kom nu fram med en kopp kall vatten, som han räckte henne utan att se på henne. Hon sade väl icke ett ord til honom, men hon sig på honom deremot och det måtte ha varit nog för att har kunde känna, att ban ej gjort sig sjelf nä