Aftonbladet – 24 februari 1865, sida 2

skjulet, visst det någonsin behöfves. Gud lät det gå väl med dig till slut, Abla!4 Jo, jo! var det inte det jag tänkte, sade Abla för sig sjelf, släppte vedfånget ned för spisen och började att lägga under grytan. Nu må jag tala om något nytt för er, matmora, att den skojerskan, som har gåt med den galna, har varit bär i socknen. De voro annars inte stort följe denna gången. Hon, den Albertina, hon skall nu vara ner åt Göteborgskanten till. Måntro det? sade matmodren, liksom litet likgiltigt. SHvem har du hört det af? Jo, jag vill visst inte förtiga någonting och derföre skall jag tala om, att det fick jag höra af den, som bäst har reda på det. Så det är för säkert också. Ja, det kan just göra detsamma, hvilket det är, bara vinu må få denna välven riktigt i gång, sade Margreta, satte sig upp i vätstolen och lät skytteln flyga fram och tillbaka. Men det var dock en elak väf; gång på gång måsie hon stanna och knyta upp trådar och ruska i hela väfstolen. Men derefter blefden dock bättre. Carl-Johan och Gunerus kommo dertill ned fram på aftonen och slogo hvar sitt sla bland klossarne, för att rikta dem rätt, och Margreta låtsades skratta åt sig sjelf, för att hon kunde bli riktigt varm när det gällde en elak väf, samt satt derefter småsjungande i väfstolen hela tiden de voro dernere, utan att dock vidare taga del i hvad de talade. Men Gunerus var i qväll så ovanligt glad, nästan litet onaturligt tycktes det. och de hade så mycket roligt att säga, att det var henne ej NR att hålla sig allvarsam eller hålla tillbaka ett godt skratt ibland, som nogsamt förrådde att hon följde med allt hvad de talade om, fast hon ifrigt dunkade på i sin väf och sjöng under tiden.