Aftonbladet – 24 februari 1865, sida 2

kom gående öfver de af vilda nattvioler doftande backarne, bortemot de så kallade Hulte-rabbarne. Redan på långt håll lyste qvinnornas brokiga hufvudkläden och drängarnes hvita skjortärmar, der par efter par dansade uppföre och utföre alla backarne. Der voro ej mindre än tre fioler, som gingo i takt med dansen, och ofta stodo spelmännen sjelfva midt inne ipolskan. Då Gunerus kom fram hade just spelet tystnat och dansen upphört för en stund. Han gick fram genom hvimlet och sorlet i den skumma halfdagern, sökte bekanta och helsade och talade; men det var st ej lätt att få ett klokt ord af någon, åtminstone ej af 1vinnorna, ty de skrattade och glammade ;å att han aldrig hört maken. Hvad de skrattade åt; det förstod han föga; och de jelf.a långt mindre. Uppe på en stor kulle, der man hade vidsträckt utsigt öfver de dansande nere i bacsarne, sutto en mängd gifta qvinnor kring en eld i en klyfta, brände kaffe, kokade saffe och drucko kaffe. I midten af denna lock såg Gunerus Margreta. Hon var klädd en gredelin och hvit smårutig bomullsslädniog, som lyste på långt afstånd, hade tt svart sidenförkläde och en svart köpechal knuten om lifvet på ryggen. — Hon rjelpte till att skölja och torka koppar och krattade, äfven hon, så att ljudet kom friskt ch klingande ned till honom der han stod edanför kullen. Efter ett litet uppehåll började dansen på ytt efter de outtröttliga fiolerna. Och nu aldes för omyexlings skull en liten grön, :wn gräsplan, der en ringpolska tog sin örjan. Här voro under några darrande aspar änkar uppsatta och flera af hustrurna kom10 från kullen dit ned och satte sig att se å. Det var en stark ringdans, der ingen