Aftonbladet – 22 februari 1865, sida 3

alt, JU UESUTIfARIV UVYCAATP DAUlID VOTE I OM seende till krafternas ringhet. (Forts.) Armebefälets pensionering. Till Redaktionen af Aftonbladet! Uti tvenne de sednaste nummer af Nya Dagligt Allehanda har en insändare med mycke, värma uppträdt emot det förslag, som till nu samlade krigsbe:äl skall aflemnas, det nemligen, att armen skulle fill staten öfverlemna sin pensionkassa. Det måste väcka förvåning att insändaren uttalat dessa omdömen innan ännu K. M:ts proposition blifvit till krigsbefälet afgifven och innan således någon om frågan, dess syfte och dess vilkor kan hafva närmare känvedom. Hvad kan meningen vara dermed? Männe att på förhand tillskapa en opinion? Detta torde dock misslyckas, då krigsbefälet utgöres af män, som säkerligen icke utan egen och mogen pröfning skola döma. Den som skrifver dessa rader vill ej — ehuru möjligen lika mycket förtrogen med I frå an som insändaren -— hegå samma fel jsom han och på förhand utwala, vare sig ett gillande eller ogillande. Han kan dock icke undertrycka en anmärkning öfver det skefva och iörvillande, som innefattas uti Iden af insändaren gjorda sammanblandning Jat denna fråga med statens finanser i allmånhet. För den sakkunnige? insändaren torde det icke vara obekant att, alltsedan, efter 1847, betydliga summor af nkets ständer mäst anvisas, dels för att uppehålla pensioneringen af armåns betäl. vid de belopp, som pensionskassan skulle — men icke måktade — utbetsla, dels för att höja pensionerna, rikets ständer äfven mer än en gåvg uttalat den åsigt att förvaltningen af armens pensionskassa borde till staten ölverlemnas. Hvarföre nu detta, menar insändaren, om icke just för det af honom uppgifna ändamål, att under statens financiella betryck få äåtkomma och begagna kassans kapitaler. Men för att kunna antaga detta, borde väl! kunna visas att staten på antydda sätt förfarit med de många andra kapitaler och bypoteker, den uti sina kassor eger. Så bur likväl ej hitills skett och ärtven för framtiden torde insändaren kunna lugna sig. Jordbruk och industri ega nemligen alltör månvga sakförare ibland rikets ständer, för att de skulle kunna befara — synnerligen under ofördelaktigare penningforhållanden — att, igenom uppsägningar ifrån statens sida af länfångna kapitaler, se möjlig förlägenhet ökad. Men, om detta icke är meningen, frågar insändaren hvarföre staten skulle önska öfvertaga en förvaltning, som, efter hvad han påstår, skulle stå staten dyrare än nuvarande förvaltning gör. I förbigående må anmärkas, att detta löst framkastade påstående är något vågadt. Mängen skulle det förefalla, som om förvaltningen i statens hand, sammanförd med förut egande sådan af åtskilliga kassor, omöjligen kunde, såsom nu, medtaga nära !2 proc. af kapitalet, utan att tvärtom i besparad förvaltnivgskostnad en tillgång för pensionerna skulle uppstå. Denna är dock icke hufvudsak. Men hvad som, uturstatenssyppunkt, gör ett påstående om kassans öfverlåtelse naturlig och befogad, är att statens större eller: mindre tillskott till pensioneringen be ror af det sätt och den omsorg, med hvilka ensionskassan förvaltas. Under sådant förhållande torde svårligen i längd högre och högre anspråk på staten kunna göras, utan att staten eger under sin kontroll och förvaltniog de medel, som betinga dess bidrag. Hvad inverkan förvaltningen kan utötva, bar insändaren sjelf genom exempel belyst. Han klagar nemhgen öfver att kassans direktion uppsagt alla till 5 proc. iutecknade summor, för att till 6 procents län förvandla dem och förmenar att sådan ät-l. gärd ickeaf en allmän kassa bort vidtagas). öjligt, ja troligt är att, om kassan varit ij. statens hand, en uppsättning af räntan . icke kommit i fråga; men, hvad direktio-l. nen beträffar, var ätgörandet en skyldighet, i som den möjligen redan för åtskilliga ärl; sedan bort tullgöra. Detta, icke för pen-l, sionärernas skull, hvilkas ställning är obe-l, roende af den större eller mindre behåll-l, ning kassan lemnar, men for statens, som lj tillskjuter bristen och som således fått sitt !, bidrag ökadt med den procent, som besparats låneinnehatvarne och hvilka dessa, ullt ( 1 d I sedan 1857, säkerligen utan klagan skulle hava erlagt. Flera exempel på hvad förvaltningens utöfvande kan inverka skulle kunna tilläggas, men detta torde vara noj för att visa att staten, i sin ställning till kassan, bar skäl att önska, ja, att tordra, ls. att förvaltningen åt densamma öfverlemnas. 1 Insändaren, såväl som tidningens redak-l, tion i dess törord till artikeln, vilja göra l, roligt att frågans framställande till krigs-!t betälet har sitt ursprung ifrån högre ortll och den sednare talar med bestämdhet om js den starka påtryckning, som ilrån denna lsg högre ort skulle göra sig gällande. Huru l, veta insändaren och redaktionen detta?l!, Att för en för armen skadlig åigärd — sådan 1 denna förmenas vara — pätryckning ifrånc högre ort skulle göra sig gällande, vores någonting hittills oerhördt. Annan förklaringegrund för frågans upptagande synesJ eljest ligga nära för handen. Mun käunern nemligen att i den instruktion, som af K ; M:t utfärdades för en komilt, tillsatt att taga åtskilliga armens angelägenheter om lyvV hand, denna äfven anbefalldes att prötva si löneoch pensionsförhållandena samt rö!li ) Här lemnas helt och håliet å sido den insinuation, insändaren framkastar, med anledning af den pröfning af de nya låneansöokningar)