Aftonbladet – 22 februari 1865, sida 2

raga slut på hans förbindelser emot henne och någon gång skulle väl hennes förbindelse att taga vara på sig sjelf och sin framtid taga sin början. Han ville henne ju intet annat än väl. Han ville blott vara henne qvitt. Icke var det han, som med sin fot sökte upp deu stackars lysmasken? Det var ju denne sjelf, som lade sig i vägen för honom. Icke rådde han för om han förtrampade den? Nej, och tusen gånger nej! Hans skuld var det ej. Hennes egen var det. Hade hon icke också nu kommit och blandat sig ini hans lif, nu då han kunde haft så mycket mera lockande att sysselsätta sig med. Och dermed gjorde han en kraftig ansträngung och öfvergick till dessa lockande tankar i stället. Huru högt stod väl det mål i verlden, som han icke kunde nå, då han redan hunvit så långt? Ty det var dock en fröjde. full sanning, att han ejelf helt hastigt arbe:t sig upp på de första trappstegen till heder och anseende, och början var ändock Mtid svårast. Det hade visserligen allt hitintills varit mycken tvekan, tvifvel, omkastningar, kamp och möda; men han börde redan smaka mödans lön. Var det då j antagligt att han kunde nå hvilket mål som helst? Han såg intet skäl till tvifvel i det fallet. Enda betänkligheten var, att för ett eådant mål, måste han dock kanske vill sist försaka Margreta, liksom hen förut försakat Agatha... Agatha — åter Agatha i hans tenkar!... Ja, stackars Agatha, nog var hon i bang nnkar, nen ej i hans framtidsdrömmar. Månne det ej varit bäst, om hon med g unvet förflytias in i det stora hus der of. van, der det finnes så många boningar cch der äfven syndaren, om han är bottärdig, till slut kan finna ett rum? .: (Forte.)