Aftonbladet – 22 februari 1865, sida 2

gick ein ensamma väg fram, rakt emot solen, och ändå icke märkte annat än kyls och vantrefu d omkring sig. Solen och värmen hade han Jlemnat qvar derborta hos henne, som vid afskede: ställt ett så opåräknadr spörsmål till han: hjerta och samvete. Men ban ville j tänk: på detta spörsmål, han ville endast tänks på det nödtvungna, välsignade ting, som kal las framgång i verlden, och ju mera han tänkte derp:., dessmera fann han nödvän digheten ef att draga bort ifrån Agatha. Icke destomindre var cet något så pinsam ntt för alltid gå bort ifrån henne och vetr henne så svårt trogen och så trofast väntande. om det vore till slutet af en mannaålder. Om hon ändå verit som andra, tänkte han, om hon ändå verit som han sjelf. Mer bon skulle aldrig kunna glömma, aldri kunna räta upp sig och vandra med någo; nytt mål till ögovmärke. Nej, dertill had hon vandrat för länge i kärlekens — en och samma kärleks — segofulla nejder, Och mörker och brott, okunnighet och vidskepelse hade ständigt varit hennes föl eslagare. Från dem kunde hon icke heller kilja sig. Hon skulle väl tidtals kunnm söra emå försök att höja sig derutur; me; vart skulle hon svindla och kanske deret er falla så mycket djupa e igen. Ati ho, kulle vara så olik honom! Om hon änd: n enda gång kupnat längta efier ett ordadt och regelbundet lit! Men hennes gry ar ej sådant. Dyster, vild och spinuhus ik hade hon från början varit oc : skull. å alltid förblitva. Om det ej så varit, si kulle han kanske. dock — hvarföre skull net hon vara den, som behölde taga var: ä henne? Hade han ej redan länge, under hel: ennes barndom, vårdat henne och vakaut iver henne? Det skulle väl någon gäng