Aftonbladet – 21 februari 1865, sida 3

J granne civiliserat sig i att bygga monitorer och pansarskepp, icke mera tvrde vara så farlig. Säkert är åtminstone, att Waxholms fästning är starkast, då den, såsom nu är iall t, skyddas af ett fruset Ålands haf?, hvilket torde böra betraktas såsom Stockholms säkrasve försvar till sjös och icke tvärtom, säsom en viss högre otficer en gång påstod. Odisputabelt lär det väl vara, att hufvudstaden aldrig är oätkomligare för en tiende till sjös, än när Östersjön ligger. Men lemnom politiken, för att sysselsätta oss med litet småsqvaller från vår närmaste grannstad. En större kontrast emellan två städer kan mun knappast finna än mellan Waxholm och Stockholm. Jag vill dock icke dermed säga, att ju icke waxholmarne kuana lefva 1 nöjda och belåtna i sin lilla stadshåla, eom stockholmarne i sin stora, brokiga verld; men nog fordras det, i mitt tycke, en Cesars hela äregirighet. för att hellre vilja vara den förste der, än den andre här. Om det emellertid går lätt alt komma till Waxholm om sommaren, har detta s g icke lika lätt om vintern. Vägen till lands är ganska lång och besvärlig, och under snötall, liksom nu, dessutom icke vägad. Lättast går färden under både den kalla och varma årst den till sjös, n.b. om fjärdarne lagt sig säkert; men jag vill ändå afråda en hvar, som icke är vägvis, att gifva sig af på Guds försyn; ty då riskerar han bestämdt, sedan han lemnat Ropsten på Djurgården bakom sig, passerat öfver sjön der nedanför, derifrön kämpat sig uppför en tvärtbrant och svår backe, erinrande om backarne på vägen till Fredrikshall, och öfverfarit Lidingön, att, nedkommen på Askriketjärden, ändå köra rakt åt fanders. År isen dertill : indre stark, tager man sig också ga ska lätt på den färden vatten öfver hufvudet. Min resa gick emellertid ganska bra, emedan jag hade en waxholmare till vägvisare. Då afresan skedde från Stockholm på e. m., anlände vi först till Waxholm, sedan det blifvit mörkt. Efter 22 timmas färd öfver det hvita snöhafvet, började slutligen ljusen från staden redan på afstånd vinka helt vänligt emot oss. och genast som jag från sjön kom upp på stadens förnämsta ,gata, Hamngatan, gjorde. jag en, högst vig ig upptäckt, alldeles nödvändig att känna för alla dem, som vilja bilda sig ett omdöme ötver den allmänna upplysningens ståndpunkt i staden. Innan jag emellertid meddelar denua upptäckt, torde det tillåtas mig att i förbigående nämna några ord om Waxholms hus och gator. Inbäddad i den grönska, som en varm väårsol med mö :a frambringar mellan klipforna och omgifven af de rörliga och oroiga böljorna, tager sig staden under den varma ärstiden ej så illa ut. Den liknar då med sina rödmålade hus ett fat kräftor med grön dill7, och det ligger någonting uptitligt, eller idylliskt i hela sceneriet. Lam och får finnas visserligen icke, men nog har Waxholm den tiden suckande herdar och herdinnor att bjuda på — och schärerhattar i parti. Men om vintern är det ej så. Då antager staden ett utseende atödslighet och torftighet, som förekommer den trämmande afskräckande. Beröfvad all vårens och sommarens posei, frumträder nu staden i serkligheten, såsom dep är — en samling af sneda och vinda ruckel, trotsande oarkitektens djerfvaste fantasier och byggnadskonstens alla reglor. Likaså tr det med gatorna, med hänseende till hvilka jag hyser den mest grundade farhåga för erkänna de uppoch nedgående besynnerl:ga fäoch fotstigar, hvilka de Waxholmare upphöjt till rang, heder och värdighet af Hamngatan, Brunnsgatan, Rådstufvubackin? 0. 8. v., för annat än krokvägar i Kråkvinkel! Men återvändom till det upplysningens mig om en annan märkvärdighet, som je såg i Marstrand på 1850-talet, och jag tilläter mig i förbigående först omnämna denna. Der pegagnades nemligen vid en murbrukskran för fästningens räkring en gammal, grå hästkrake, som ingat Marstransboarne ungefär samma känslor, som jag skulle er fara vid åsynen af en kamel. När detta under på lyra ben — jag menar hästen, den enda af sitt species, som funnits i Marstrand — någon gång passerade genom stadens gator, ropade de små intödingarne: Se hästen!? mödrarne upprepade orden, och ölven papporna instämde deri, så att det ljöd i en känslofull chorus genom hela staden: Åh, se hästen !? En dylik märkvärdighet, nägonting i samma stil, har man även i Waxholin. Det är dock ingen häst. Jag sade på förhand, att det rör den allmänna upplysningen. Gissa nu hvari undret besiår? Jo, deruti — jag vill icke plåga läsarens nyfikenhet längre — att man i Waxholm säger — Ah se lyktan!? Saken är den, alt man derstädes ännu ej hunnit så långt, att man fått sig ett gasbolsg, som mot hederlig vedergällning utminuterar allmän upplysning i kubikfot — i Waxholm erhåller man den, Gud vare lof! gratis, och deriöre her staden att tacka rädmannen och hanälanden Teel, utanför hvilkens bus en argandsk lampa hänger, hvilk.n han på egen bekostnad håller med veke och fotwogen. Det är den enda i hela staden — och under den samjäs om qvällarne de gamla och språka, dit ställa de yngre ocn älskande sina steg, småbarnen roa sig med ati i dess sken bygga snöfästningar och leka krig — alla glädja sig åt ljuset och säga förvöjda: Se lyktan! Sedan j.g nu ordat tillräckligt om uppför ifrågavarande samhälle ännu vigtigare fråga, nemligen rättvisans skipande, hvarom jag har ett och arvnat att berätta. Att staden skulle sakna rådhus har vål icke fallit någon in. Kort sagdt, den har ett sådant, ehuru att döma af det yltre skenet, det nästan ser ut, som skulle fru Justitia blifvit utkörd i förstvgan; ty justitiarien sjelf bebor såväl sesstonssalen. som hela rädhuset, med undania ter på il nedra botten, hvilket, till heder för sam ve NL LA att vär förträffliga gatuförvaltning icke skulle I under jag härofvan omnämnt. Det erimrar lysningen, tillåter jag mig öfvergå till enj: