Aftonbladet – 20 februari 1865, sida 3

nn a kades slutligen följande dagen påträffa män nens liflösa kroppar, begrafna under snön. Redaktionen har mottagit nedanstående originella och välmenta uppsats, som här meddelas till den krait och verkan den hafva kan. En ny sida af saken. LL Olyckan vid Sandsjö är att djupt beklaga Menniskors lif och helsa hafva der bliivi spillda och, det är i sanning sorgligt att de nya transportmedlen, på hvilka vi nedlag så myckenkostnad och å hvilka vi bygg vårt hopp om en framtida utveckling och förkofrun, visa sig vara för den allmännt säkerbeten så vådliga. Men om vi jemiör: antalet al de olyckor, som timat på utlen. dets jernvägar, med dem på våra inhemska, så ha vi troligen ringa anledning att klaga. Det är så, att de nyttigaste verktyg van ligtvis äro de farligaste att handtera, och allt som kan användas nyttigt, kan tyvärr ock missbrukas. Dem, som missbruka hvad godt och nyttigt är, böra vi öfverlemna åt rättvisans skipare, få att hvar och en som befinnes skyldig får sitt förtjenta straff. Men om missbruket eller förbrytelsen ligger utom det vanliga juridiska området, och bestämmandet ar brottet och dermed sammanhängande omständigheter icke kan bedömas med blott vanliga juridiska kunskaper, tillhör det hvar och en, äfven om man ej ärkallad alt vittna i målet, att likväl lemna alla de upplysningar, som erfarenhet eller kunskaper, e!ler speciel kännedom i saken samvetsgrannt kunna meddela. Och eger man laghg rätt dertill genom publiciteten samt en moralisk pligt att sådana upplysningar meddela. . , På grund häraf anse vi oss skydige att här i mån af vår ringa insigt i hithörande ämnen elter vår bästa öfvertygelse i korthet belysa endast de rent af fysiska och mekaniska anledningar, som kunnat efter värt förmenande vålla den olycka som intraffat och de felsteg som direkt dertill varit ledande. Man har som oss synes afsändt ett tåg af towa lasvagnar ouödigtvis alltför kort uid efter det ordinarie tågets afgång. Detta var oförsigtigt af dem som det vederbör, helst vid sådan tid på året, då -lätt isbelupoa eller frostiga räler med flera hnder kunna fördröja det föregående tåget och försvära uet efterkommandes möjlighet att å en slipprig bana hejda sin fart. Det var ock bra oförsigtigt att utsätta afgångsoch ankomesttiderna för de olika tågen utan nödtvång så nära, att det föregående ej med full visshet kunde under vanliga förhållanden beräknas hafva lemnat stationen förr än det elterföljonde tåget kunde anlända dit; och denna oförsigtighet framstår ännu större, då man tar i betraktande läget af Sandsjö station — vid slutet af ett långt lutande plan, icke ens synlig vid detsammas bör jan — bromsvagnarnes fåtalighet och oförmågan hos dem, såsom varande o!astade, att i en sådan sluttning kunna hämma det efterkommande tågets fari på den slippriga banan. Men det är vu så, att framgången. alstrar säkerhet och sjelfföriroende, ja till och med det ogräs som kallas öfvermod. Med ovandt folk och nybildadt befäl har tratiken å våra jernbanor gått lyckligt i flera år, och i böra vara tacksamma mot försynen att så skett, äfvensom för det nit och den goda vilja hos befäl och underordnade, som ersatt deras bristande erfarenhet, men lå vi nu fått en sorglig och dyrköpt erfarenhet af att försynen ej längre velat hålla sin skyddande hand öfver en i säkerhet insöld tjenstepersonal och trafikerande publik, så Önska vi att den olycka, som inträffat vid Sandsjö, mätte leda till sann omvändelse och icke till förhärdelse dem som ve derbör. Måtte hvar och en af dem uppriktigt erkänna begångna fel och noga beänka möjligheten att framdeles rätia och förekomma dylika fall som uu ha timat. Må de, som hädanefter bygga våra jernvävar, väl komma ihåg att stationerna ej lägbas vid backsluttningar eller i gropar säsom vid Sandsjö och flerestädes på våra nuvaande jernvägar, och må de tillse att skog och andra hinder uudanrödjas, så att signalerna blifva i tid synliga för dem som skola ätlyda desamma. Lika nödvändigt ir det ock att de som bestyra trafiken noga vetänka sig vid tidtebellernas bestammaunde ch reglementernas uppgörande, samt att de bestämma dem så, att de lätt kunna förstås ch noga utföras af underordnade; att vid vale: af tjenstepersonalen mera afses hvars och ens moraliska !och intellektuella förmösenheter samt praktiska duglighet, än en srypande servilism. För tt inplanta ordning och god anda inom personalen, bör len moraliska pligtkänslan föredragas framör den formella subtordinationen och deregjementerade företkrilternes toma skal. Förljensten bör företrädesvis befordras, utan ringaste afseende å relationer och utan annan beräkning än den 8å tjensten.