Aftonbladet – 20 februari 1865, sida 3

De neapolitanska klostren ). (Efter Misteri del chiostro napoletano. Memorie d Enrichetta Caracciolo de principi di Forino, ex-monaca Benedettina. Firenze 1864.) Det var i Augusti månad 1840. Som Enrichetta ej ännu innehade den ålder, som erfordrades för löft ts afläggande, måste man vänta till Oktober månad töljande år. Fyrtio dsgar före den utsatta tidpunkten blef det beslutet, att hon skulle g ra ett sista besök hos sina slägtingar, och denna tid, under hvilken hon tog farväl af verlden, betecknades för henne af sönderslitande känslor, ehuru hon lefde så tillbakadraget som möjligt. Under mellantiden vidtog man i klostret alla nödiga förberedelser för intagningsceremonien , kostnaderna derför uppgingo till ej mindre än 700 dukater, hvilka tog0s af den summa, general Salluzzi erbjudit Enrichetta. Den olycksdigra dagen kom, En skara slägtingar och vänner, säger vår förf., strömmade ända från morgonen oupphörligt till min svågers salong; männen samialade gladt, fruarne skämtade, de unga flickorna hade tagit pianot i besittning; jeg ensam bar inom mig ett sorgset och af bittra känslor fyldt hjerta. Klockan 10 kallade man mig för att göra mig i ordning. Man bekransade mig som en brud, man lät mig påtaga en klädning af hvitt flor och en slöja af samma färg, som räckte till fötterna. Fyra fruntimmer voro närvarande vid min omklädning, två andra skulle åtfölja mig; det var hertiginnan af Corigliano och prinsessan af Castagnetto. I öfverensstämmelse med bruket begynte dessa damer med att föra mig till åtskilliga kloster för att visa mig för de andra nunnorna; jag följde dem maskinmässigt, stum och tankspridd. Jag återkom till mig sjelf just då jag i S:t Patriks kloster, der min undra faster vistades, hörde två prester, som aplände med andan i halsen, ropa: Mina damer, kommen fort till Sn-Grezorio; allt är i ordning, man väntar bara på nunnan. ij Denna underrättelse fann raka vägen till mitt hjera. Jag greps af enrysni g ihela sroppen sch blef blek som döden, Jag kifvade med handen mitt hjertas ela stod upp och omfamnade min gamla tant, som grätinde sade till mig: Det är vår sista kyss; farväl min dotter! Vi återse hvarann i himlen.? I detta ögonblick nalkades prinsessan mi betraktade mig uppmärksamt och sade ti sin följeslagerska: Vänta,, hertiginna! Ser ni ej, att vår nunna blir illamående ?? I sjelfva verket stödde jag mig mot ryggen af en etol och kände mig nära att sjunka ned. Man lät mig sätta mig, man skaffade ) Se ÅA. B. n:r 35, 38 och 39