Aftonbladet – 18 februari 1865, sida 3

Ord vid Juridico-Philosophie Candidaten G. A. Gottmans jordfästning i Upsala domkyrka den 4 Jan. 1865, af C. A. Toren. (Upsala, Edqvist Berglund.) Dessa minnesord öfver den dagen före sistlidne julafton under en skridskofärd drunknade unge mannen, som var så högt värderad och uppburen inom Upsala studentkår, bära prägeln af enkel, men gripande vältalighet och ha ett värde äfven utom kretsen af Gottmans vänner och bekanta. Vi kunna icke underlåta att ur denna minnesskrift citera följande poem, som Gottmans vänner funno nyskrifvet liggande på hans arbetsbord, författadt sannolikt tidigt på morgonen, innan han lemnade sitt rum för att dit aldrig återkomma. Det har följande lydelse: Tyst! Hvad hörde jag der? —En suck. — Hvem är det som suckar? Hvem uti skymningens stund störde dess nattliga ro? Sucka, du menniskobröst: jag målet vet för din ängtan, Känner den sucken igen, som uti rymden för. svann. Ack! det är frid du söker alltjemt. Hvar vill du den finna? Stödd på din pilgrimsstaf vandrar du jorden Omhing Hoppas du finna den engelen Frid på de jordiska ilten : en: Tror du han slagit sitt sjön deri den grönskande dal? Tror du han flygerinöjets gemak med fladdrande lockar? Tror du i mödans gård att han har redt sig ett bo? forden svepes i natt och stjernan tindrar på fästet, Söker din tårade blick Friden kanske på dess 1 ot! Ack! Förgäfves! En skimrande bild kanhända du famnar, Frågar du efter hans namn: Frid är det icke ändå. Finns han då icke den väna gestalt din längtan : dig målar? År han en hägring allen, jpanad af seglarens ic! ; Men när han närmar sin köl till den lockande . bilden, då löses Allt, hvad som fängslat hans syn, upp uti dimma och luft? Fjerran i tidens gryning det var. Gud satt i sin immel: Brann utaf kärlekens eld stilla hans heliga ve arm. Alska han ville och himmelens hvalf han fyllde N med englar, Alskade barnen han böd lefva af kärlek till sig. Jorden han skapade sen och menskan han satte å henne: Samma gudomliga lag skref han med eld i dess röst. Vandren I dödlige, vandren framåt bland de : grönskande lunder, Styren likväl eder stråt åter och åter till mig! Så den Helige talte och himmelens englar ham