Aftonbladet – 18 februari 1865, sida 2

aldrig trits någon fisk, bara hafsundert sade Carl-Johan. Der uppe i det lill Mörtkärnet, der jag har en annan not ut lagd, der är ändå längt flera gäddor oci aborrar. Vill inte någon bli med div? cInte jag har tid, sade Gunerus: och Margreta sög att han tidt och ofta vände ögon och öron bortåt vestra kunten oci lyssnade. De fortsatte att vittja, så lång refven var Sedan togo de upp sin matsäck, åto, druckc och voro glada. — Derefter lotvade Mur greta att bli med Carl-Johan till Mörtkär. net och Gunerus, som icke såg rätt beredd ut på detta, lät dock ej förmärka annat än att han fann det i sin ordning. De stego ur pråmen, togo hvarandra i hand, sågo först liksom litet frågande ut, men skildes derpå hvar åt sitt håll. De begge fiskande togo vägen i en annan riktning än den ät Prestsäter till; Gunerus begaf sig uppföre åt hemsidan eller vestra sidan till. Han såg sig om hvart han gick. Han hvisslade ett par gånger åt olika håll; ty han hade hört, ej blott en sukta hvissling, utan stundals ätven liksom ljudet af efterföljande fjät, då han gått förbi Qvarnbacken, vägen till kärnet. Han hade flera gånger sett sig om; men vare sig att hau var förföljd af något rå eller ej, så var hon åtminstone os ynlig då han såg sig om. Han kunde icke låta bli, under det han gick hemåt, att känna en så underlig längtan nu att få höra något om dem, som hun ordom tillhört, att få en påminnelse ow vad fordom var. Han var nu så långt höjd öfver både dess örförelse, förargelse och allt dess eläude, not när han sist träffaden tillsammans med ågon af de sina. Efter nära två långa års