Aftonbladet – 16 februari 1865, sida 2

henne, så greps hon af den der stora verksamhetsåtrån, som lik alla öfverdrifter cke alkid blef behaglig. Innerst förlorade hon ingenting, ty der innerst var det alltid i så prydlig ordning; men i det yttre såg det ej så bra ut. Hennes oro uppenbarade sig 1 ett obegränsadt städningsbegär; ett yrande af grytkrokar och brandringar i spisen samt i annan bråksam framfart. Folk misstänkte alltid, att det låg något under, då den unga matmodren började att arbeta på det der rastlösa och framåtdrifvande sä tet. I den första tiden, då hennes enda sorg var Herlogs bevågenhet efter dåliga sällskapsbröder, arbetade hon sig till tröst — då sorgen blef djupare iden mån mannen började förfalla och förgäta henne, arbetade hon; och nu — nu arbetade hon icke mindre; och då förstod tolk godt, att det var något, som icke var, som det skulle vara. Carl Johan kände sig långt ifrån tillfreds med detta förhållande mellan Gunerus och Margreta. Han ville ha igen det gamla, som han, i brist på något som för egen räkning kunde roa honom, hade gjort till en riktig skötesvaghet för sig sjelt. De voro honom begge så kära och så passande att ha ett litet tycke för hvarandra, tyckte han. Längre tänkte han naturligtvis icke för sig; ty i sitt hjerta var hn så ren och hade allt så städadt, som trots Margreta sjelf. Erik borde väl i sin egenskep af gårdvard funnit sig väl vid den närvarande ostadiga, eller oftast grökalla luften; men han kunde aldrig vara hårdhjertad, Erik, och då matmodren var ängslig, tänkte han ej på annat än att få ee henne lugn och solskenslik igen. Men en var det, som under denna tid kände sig lefva upp igen och som fann vä