Aftonbladet – 16 februari 1865, sida 2

att med ens vinna allt — nu var det som han tog af från den förra vägen och gaf sig in på en annan, som syntes leda rakt ifrån målet. Vare sig att det var af hämd eller af beräkning eller af begge delarne — nog af, han började att iakttaga en tillbakadragen, men dock bevakande hållning. Brännheta ögonkast omvexlade med iskall förbehållsamhet, och han lyckades ock att skaka den unga qvinnans sinne ur dess vanliga lugna jemnvigt och att komma henne än att hissna, än att bränna. Någon gång gjorde han hemlighetsfulla antydningar om ett gemensamt öde för dem begge. Andra gånger talade han om att ensam gå ut i verlden, ty hans sträfvanden kunde ej nå sitt mål här; han måste högre upp och glöm ma allt som fordom varit. Och åter andra gånger talade han om Agatha och då talade han alltid i det mest inbillningsrika och längtansfulla språket. Margreta, som af naturen var en nykter, förståndig, god och rättfram qvinna, kunde ej uttänka någon enda anledning till hans förändrade humör. En sak hade hon väl tyckt sig märka, nemligen att han lagt mera vid sig än rimligt var, hennes vägran att med honom deltaga i den föreslagna ensliga nattfärden; men som hon sjelf ansåg detta för en småsak fastade hon sig ej mycket dervid. Hon bar väl just ej någon sorg i sitt hjerta öfver hans förvanding — nej, i sina tankar åtminstone bar hon väl snarare tacksamhet deröfver. Men då hon tyckte sig finna gång på gång att, just som det var som bäst, liksom ett snöfall kom och stora iskalla drifvor lade sig emellan dem, då blef hon förändrad, älven hon, och det icke beller till sin fördel. Det var nemligen ett gammalt sätt hos henne, att då något qvalde