Aftonbladet – 16 februari 1865, sida 2

gen genom serlden gå allt lättare och bättre, kanske derföre att den började allt mera stupa utföre för honom. Och denne ende, det var Herlog. Han kunde nu gå till den välsignade Höfdingen lika oita och mera oanmärkt än i fordna dagar, möta Niklas der och supa af hjertans grund. Ty nu gick det ej till som vid jultiiden, då den nye bokhällaren gerua motade ut grannen från Nedre Precäter. Nej, nu hade denne fått en stor svaghet för Herlog och mottog honom på det mest uppmuntrande sätt, hvilket gjorde att Herlog väl trifdes der, äfven om ej glaset så trefnadsfullt vinkat i Niklas hand. Niklas och Gunerus voro visserligen ej så goda vänner; men de voro begge vänner till Herlog och till hvad Herlog närmast var, hvar på sitt vis. Gunerus brydde sig föröfrigt numera ej så mycket om Niklas, sedan han blifvit honom så svåra öfverlägsen; men denne kunde aldrig tillgitva ?den svarta bytingen? att han blifvit herreman och kunde aldrig komma eller gå utan att hviska Herlog i örat speord, som hade afseende, endera på Gunerus föraktade börd eller på hans anslag e ot Herlogs husära, hvarom Herlog sjelf dock tycktes bry sig ganska litet. För öfrigt voro i hela trakten den glädje, sorgfrihet och munterhet, som kommit med julföret, borta med detta och hade både ute och inne blifvit bortbytta mot den stränga, råa slutvintern. Då det led emot våren och Abla ånyo intann sig i sitt gamla hem och sina gamla goda vanor der, så tycktes visserligen som om en stjerna blänkt upp på himmelen Iitet; men den var matt nog och lyste i alla fall icke på Margretas himmel. Snarare tvärtom; ty dermed började åter Niklas att stryka