Aftonbladet – 14 februari 1865, sida 2

voro tillhands, stötte hon i trängseln emot Gunerus i förstugan. Han kom ifrån det redan förspända åkdonet. Hon betraktade honom forskande och hon såg, att hans utseende var strålande och mer än tilltörene upphettadt. Hans mörka ögon glimmade af glädje och han drog henne need sig in till väggen, der han sade, mer som en afgjord sek än som en fråga: Ar du besinnad, Margreta ? Hon försökte att draga sig undan honom och då han likväl höll henne qvar och tilllade: När skulle vi annars få en sådan julresa igen? Hvem vet huru det är näst jul? — då slet hon sig med bestämdhet lös och sade allvarsamt: Jag vet inte mer än du, huru det är nästa jul; men att vi inte reser denna julresan, det vet jag! Mirgreta! — sade han, och blodet vek litet tillbaka från hans ansigte — du tänker väl inte narra mig? Jag nar aldrig låtvat dig? sade hon. COch du ser inte nu heller så rätt god ut att det tyckes som om jag finge roligt med dig. Godt då, svarate ban, godt, jag har inte så brådt. Men mit skall jag ta ut i alla all: hvad det än lider! I en blick var han försvunnen, just som den gången en annan jul, då han i raseri satte hälen i logtrappan. TOLFTE KAPITLET. Nej! det måtte aldrig ha kunnat gå för sig med den hemresan!4 tänkte Margreta, der hon stod vid fönstret i gästabudsstugan och säg på hwu folk samlades omkring de sista aftågande slädarne derute, under det stugan blef allt mer och mer tom på bäde resande och qvarvarande nattgäster. Nej, det var väl under, tänkte hon, att en inte genast kunnat se att början till det