Aftonbladet – 14 februari 1865, sida 2

effekten af elden. Såsom exempel på hvad en lugnt och i rätta ögonblicket gitven eld kan uträtta, anförde talaren marskalkens af Sachsen yttrande om huru vid Gadebusch de sachsiska bataljunerna legat på slagf ltet led vid led såsom mejad säd. ?Det var Dalregementet som verkställt denna mejning?. Kunde man icke skjuta så, vore råd ligast gripa till bajonetten, eller striden med hvad talaren ville benämna de skarpa vapnen. Fordom var denna strid den väsendtliga och afgörande; nu är det striden på afstånd. Till handgemängets aftagande ville talaren söka orsaken i våra mildare seder. Striden föres numera icke man mot man, utan bataljon mot bataljon, eller kompani mot kompani, och man viker för behjertenheten hos motståndaren vanligen redan innan det kommer till en strid med skarpa vapen. Man hade väntat att den först på sednare tid införda bajonettfäktningen skulle härutinnan föranleda en förändring, men detta har hittills icke inträffat. Anledningen härtill trodde tal. till en del ligga deri, att alla bajonettfäktningsreglementen fördjupa sig så mycket i småsaker, alt de enkla stora reglorna ej finge visa sin styrka. Säkert vore dock, att ju mer förtrogen jag blir med mitt vapen, ju större förtroende sätter jag till detsamma, och det vore derföre ett önskningsmäl, att bajonettfäktningen måtte i möjligaste måtto förenklas. Först då komme den att rätt uppfylla sitt ändamål. En framtidsfråga vore ock huruvida icke föreningen mellan skjutvapnet och stötvapnet vore hinderlig för handgemänget. Redan i sin ungdom hade talaren trott, att inom icke synnerligen lång tid han skulle få se infanteristen väpnad med ett särskildt vapen för handgemäng, samt dessutom med ett Fort och lätt skjutvapen. Denna förmodan hade icke gätt i fullbordan, och kommer naturligtvis ej heller att göra det förr än möjligen någon stor man under kriget fästat segern vid en sådan ny beväpning. Slutligen inlät sig talaren på frågan hvarföre infanteriet utgör hufvudvapnet, oaktadt den med blott sitt gevär beväpnade infanteristen ser så oansenlig och obetydlig uti jemförelse med den biixtsnabbt framilande ryttaren eller den med så fruktansvärda förstörelseredskap utrustade artilleristen. Anledningen vore infanteristens stora användbarhet just derigenom att han ej är utrustad med så mycket. Han kan till följd deraf användas till allt och allestädes. Öfverallt der en stenget kan komma fram, der kan också en infanterist göra det. Han är dess utom lättare att anskaffa, att kläda, att föda, :tt väpna, att dana. De andra vapnen deremot äro dyra att anskaffa och erfordra för fyllandet af sina behof medförandet af en enorm tross. Ett skäl och kanske det vigtigaste vore slutligen att hos infanteristen är menniskan det hufvudsakliga i så öfvervägande grad att deri just ligger hans styrka. Han kan lifvas, eldus, och han kan dervid taga något ur sig sjelf, ur sitt inre. Ryttarens häst kan eldas blott med hafre eller sporrar, kanonen kan eldas blott med amunition. Men vilkoret för att infanteristen skall kunna eldas är dock att ämnena äro under freden beredda, att den nödvändiga färdigheten, att samhålligheten äro på förhand förvärfvade. Talaren citerade ett yttrande af Home-us, hvari denne skald jemför den tyst framglidande grekiska truppen, som liknade en väl sammanfogad byggnad, med de såsom en fårskock framrusande och bräkande trojanerna. Detta yttrande utgjorde, sade han, ensamt för sig ett föredrag i krigskonsten. När disciplinen, sambålligheten är beredd i ifred, då kan soldaten eldas i krig; då har han förtroende till sina kamrater och sitt befäl, och då kan en tändande gnista flamma upp hos honom till näont cam hlir fäödarnaclandata frörovar nah