Aftonbladet – 14 februari 1865, sida 2

— Stockholms skarpskytteförenings befälsöfningar för innevarande år börjades i går afton med ett inledande föredrag af general Hazelius. Föredraget hölls i De la Croix mindre sal och föreningens befäl var dervid nästan mangrannt tillstädes. Man såg äfven närvarande, förutom styrelsens ledamöter, ett antal äldre och yngre offticerare. Generalen inledde sitt föredrag med några ord om betydelsen af teori och dennas föriällande till praktiken, hvarefter han öfvergick till det ämne han ville afhandla, nemligen infanteristriden. Han anmärkte till en början, att krigskonsten vore lärd i sina lärda delar, hvaremot andra delar, såsom t. ex. taktiken, hufvudsakligen berodde på sundt förnuft och godt omdöme. Detta vore dock ingen ringa sak, ty det vore vida lättare att etter gifna reglor verkställa lärda beräkningar (sådant kunde understundom anförtros rent af ät maskiner) än att finna sig uti brydsamma omständigheter och ha klart för sig hvad som för hvarje särskildt fall kan vara bäst och ändamälsenligast. Det vore derföre nyttigt att ha på förhand tänkt sig in i sådana omständigheter. Särskiljande mellan striden på afstånd och striden på nära håll, sysselsatte sig talaren till en Dörjan med den förra, eller eldstriden, samt meddelade de reglor, som kunna antagas såsom allmängiltiga med afseende å begagnandet af samfäld eld (linie-eld) och enskild eld (rotevis eld). Talaren uppehöll sig derefter något utförligare vid frågorna, när elden skall begynna och huru många skott man bör använda. Mot kavalleri vore ej rådligt att söka använda mer än ett skott, huru långskjutande gevär man än må ega, ty truppen hinner ej efter den första salfvan ladda om och återvinna det lugn, som erfordras för att i rätta ögonblicket kunna lossa det andra skottet. Skottet borde dock lossas så tidigt, att kavalleriet ännu hade tid att vända och ej drefves af farten in på den egna linien. Huru man borde förhålla sig mot infanteii vore mera omtvistadt, enär många unsågo att det vore misshushållning, helst då man har långskjutande gevär, att ej skjuta så mycket man hunne mot den långsamt anryckande fienden. För sin del vore dock talaren af den åsigt, att ett enda väl riktadt skott, aflossadt på omkring 50 alnars afstånd, vore af vida större effekt än det långvariga plottrandet, och detta icke blott med afseende på den förödelse, som under sådana omständigheter en väl riktad salfva kan på en gång verkställa i motståndarens leder, u an ätven och måbända ännu mer med afseende på det moraliska intryck på angriparen, som det måste åstadkomma, då han ser den motståndare han ämnar anfalla, under lugn tystnad afvakta hans annalkande för att med sä mycket större säkerhet sända honom döden då han kommit tätt in på lifvet. De spådomar, som man tid efter annan hört om förestående förändringar i taktiken med anledning af handgevärets fullkomnande, hade allt hittills kommit på skam. De sista krigen hade endast bekräftat den tilliörene vunnva erfarenheten med afseende å vilkoren för en kraftig och verksam eld. Erfarenheten under de si-ta krigen hade också ådagalagt, att förlusterna icke ökas i samma förhållande som gevärens duglighet stiger. I förbigående anmärkte talaren, att någon noggrann sigtning mycket sällan kunde ifrågakomma, hufvudsakligen emedan man vanligen befunne sig insveptirök och dam, men ifven derföre att mani stridens tummel icke egde skjutbanans ostörda lugn för att lägga an och sigta. Man finge i allmänhet nöja pig med att tillse, att man ej sköte för högt, nägot som man dock vida snarare kunde påräkna af den öfvade och säkre skytten, in af en mindre öfvad. Synnerligen lade alaren dock vigt derpå, att vid eldgifning vefälhafvaren hade truppen belt och hållet sin hand, så att ej någon började skjuta otid, dermed narrande kamraterna att äfen börja plottra och sålunda förspillande ER Nn Andsketetabddetrt, örten