Aftonbladet – 11 februari 1865, sida 3

Riksgäldsfullmäktiges svar på statsrevisorernas anmärkningar rörande sista jornvägslånet. (Slut fr. onsdagsbl.) I anseende dertill, att rikets ständer, uti underdånig skrifvelse den 17 Oktober 1863, jemte det de till Kongl. Maj:ts nådiga fastställelse öfverlemnat sina angåäende itragavarande upplaning fattade beslut och stadganden, anhållit, av K. M:t måtte täckas lemna fullmäktige sin nådiga bemedling och medverkan för den eriorderliga lånesummans erhållande mot så fördelakuga vilkor för svenska statsverket, som vid lanetransaktionernas uppgörande kunde beredas? men fullmäktige, efter Ls... lirr revisorer yttra, underlåtit att begagna sig af denna nådiga bemedling, har äfven detta blifvit fördt dem till Jast. jemte det hrr revisorer särskildt funnit sig böra uti en till iullmäktige aflåten skritvelse. mes åberopande af 2 af instruktionen för revisorerna. för vissa uppgilna eventnualiteter fästa fullmäktiges uppmärksamhet på innehållet af rikets ständers nyssnämnda underdäniga hemställan. Denna hemställan var fuilmäktige så mycket mindre obekant, som den ätven finnes omförmäld uti 171 af reglementet för riksgäldskontoret. Men fuilmäkuge hade sig äfven bekant, att alldeles enahanda hemställan i afseende å föregående jernvägsbyggnadslån egt rum, utan att densamma då anselts kunna föranleda till sådan efterföljd hrr revisorer nu synas förutsätta. Förur har den ansetts innetatta att, om vid lånenegociationer på utrikes ort fullmäktige eller deras ombud funne sig i behof att om något biträde eller bemedling anlita K. M:ts antingen regering eller sändebud, eller andra diplomatiske eller konsuläre agenter på respektiva orter, sådant biträde eller sådan bemedling måtte fullmäktige beviljas; och någon annan tolkning af nämnda hemställans innebåll har. så vidt till fullmäktiges kunskap kommit, tillförene ej varit satt i traga. Deremot vill det nu synas, som skulle hrr revisorer töreställa sig att i följd af mera nämnda underdåniga hemställan det hade ålegat tuilmäktige att icke annorledes än isamräd med K. Maj:t eller dess utsedda ombud vidtaga något beslut eller någou åtgärd i afseende å låneoperationen. Redan vid genomläsningen af 171 af nu gällande reglemente för riksgäldskontoret, liksom af de föregående reglementena, hva est det utan något förbehåll flerestädes säge jullmäktige ega besluta, fullmäktige ega bestämma, på sätt fullmäktige finna lämpligast, kan det likväl ej undgå den öfvade granskarens blick, att en sadan tolkning skulle sakna all rund; men ännu mer blitver det för honom klart. då han .äser hvad grundlagarne stadga om riksgäldskontoret och dess fullmäktiges ställning i statsförvaltningen, samt om fullmäktiges, såsom sådane, pligter och ansvanghet för sina åtgärder. Grundlagarne kunna emellertid ej undergå någon ändring endast genom en skriivelse från rikets ständer till K. M:t; och för öfrigt, huru skulle e:t sådant samråd utfalla i verkligheten? Om konungens ombud och fullmäktige stannade i olika meningar om en eller annan åtgärd. hvem tillkomme det att skilja mellan dem? Så länge de lagar i ämnet ega bestånd, som nu finnas, torde berörda hemställan icke kunna leda till annan följd, än den som hittills varit afsedd, och full mäktige mäste hållas ursäktade, att de uti den omförmälda underdåniga skrifvelsen af rikets ständer till K. M:t icke kunnat finna hvad hrr revisorer deri funnit till den grad bestämdt, att de till och med ansett sig icke kunna underlåta att mot fullmäktige uttala ett klander för uraktlåten iakttagelse af något hvarom dessa ej ens haftnågon föreställning. Revisorernas anmärkning deremot, att skrifvelser från fullmäktige utgått utan att vara kon trasignerade af sekreteraren, torde ock få räknas till dem, som icke ega bestånd inför en noggrann pröfning. För att en sådan anmärkning skulle ega befogenhet, borde en lag kunna uppvisas, som förklarade sekreteraren ega ett veto mot verkställigheten af fullmäktiges beslut, eller att verkställighet ej finge tölja. med mindre expeditionen derom vore af sekreteraren kontrasignerad. En sådan lag skulle likväl inom den kr.ts af verksamhet. som tillhör fullmäktige. vara måhända ännu mer illa beräknad, än en dyjik inom kollegiala förvaltningsverk i allmänhet. Ärenden finnas af beskaffenhet, att meddelandet af ett derom fattadt beslut lämpligast sker genom ett bref, en skrifvelse, hvars expedition de beslutande kumna uppdraga, allt efter omständigheterna, än åt ordförant len, än åt en ledamot, ja, än till och med åt sekreteraren allena. Det äri hvarje särskildt fall sakförhållandet, hvarefter formen för beslutets expedition bestämmes, och i fråga om en korrespondens på utrikes ort, föranledd af de ärenden, hvilkas handläggning tillhör de beslutande, skulle någon af de solennare expeditionsformerna måhända oftast befinnas vara den mest lämpliga. Hvad hrr revisorer anmärkt om fördröjd protokollsjustering böra fullmäktige till sin faktiska riktighet erkänna, utan att de likväl anse sig vid detta tillfälle kunna derom ingå i närmare förklaring. Man har sökt förekomma det för framnden.