Aftonbladet – 11 februari 1865, sida 3

O. Lehmann på hans ord, då han försäkrar att Fredrik VII alls icke hyst betänkligheter mot att sanktionera novembergrundlagen. Likaså har man förfatiurens ord, att Haillska minmståren alldeles icke, såsom man påstått, öfvertalat eller snart segdt tvungit Kristian IX att underteckna nämnda löriattniog. Tvärtom — säger författaren — framhöll man för honom, att han ioch med sitt beslut i denna sak valde sin framtida politik, hvarföre det vore önskligt att han rädförde sig med andra. som egde hans personliga förtroende. Konungens beslu: kom förr än ministåren väntat, och förfat taren tillägger, att han säkerligen ej ir a sig, då han antager att det fattades i fuli samklang med det råd Bluhme gaf. Beträflande Sverge och Norge yttrar förfatdaren att det, som föranledde omslaget i vår politik, var fruktan för de dimensioner saken antog. Det är hans åsigt, utt krige: antingen ej bliivit af, eller i alla händelser fått en helt annan utgång, derest alli ansen gått i fullbordan. 7Det är min öfvertygelse, fortfar hen, att svensk-norskr regeringen svikit ej blott Danmark, utav ock sig :jelft och hela Norden. Jag uttalar detta så starkt just derför att jag, nuv likaväl som förr, är skandinav. Det är ej veklagande, utan avklagande Danmark skall uppträda inför sina nordiska bröder: ty det år ån:ern, som skall lära dem, at för Norden ej gifves någon trygg, hederlig och lycklig framtid, annorlunda än genon en nära förening mellan Nordens konungar och folk. Mätte denna ånger ej komma för sent !5 Medvigs skrift är tilltagen i vida större dimensioner (150 sidor) än flertalet af de politiska ströskrifter, som behandla Dan marks närvarande politiska läge och de orsaker, af hvilka det framkallats. Liksom Lehmanns med fleres är den en försva:s skrift mot reaktionen, som skyller Danmarks olyckor på det nationella partieis politik. Madvig vill göra gällande attfelet var, att de national-liberales politik ej va rit nog nationel. För öfrigt innehåller den, vaturligtvis från den af titeln betecknade synpunkt, en ötversigt af Danmarks politi ka historia alltsedan 1830 till och med sista kriget, utförd med mycken omsorg och innehålsande värderika upplysningar. Skads alt stilen är så tung, alt det verkligen kö star ej ringa ansträngning att följa förlattaren. Kroisos, Lydiens sidste Konge. Dramatisk Digtning. (Kjöbenhavn 1864.) Den 8. k. dramatiska dikten? är egentli gen en gengånvare från ett förflutet tide hvarf. Ofta, om icke alltid, ha de förfat tare, som skritvit ?dramatiska dikter?, lemnat mer af dikt än drama; och med detsamma ha de frigjort sig från den verkliga scenen och i stället valt läsarens fantasi till teater. Uppförbarheten, hvilken vid första anulicken tycks vara en ganska ytlig egenskap hos dramat. sammanhänger dock, mer än man tror, med dettas väsen. ert är. att så fort detta attribut fränskiljes, ligger frestelsen nära att låta både den strängt genomtänkta sammanlänkningen och den äkta karaktersskildringen förtlygtigas och uppgå i en lyrik, som sk.ll ersätta det förlorade. Vi föranledas till dessa anmärkningar al det ofvan angifna stycke Kroisos. Detuppträder syrbarligen med anspråk på att vare både drumutiskt och antikt wegiskt; men enligt vär mening har just den torm, fört. valt, då han af änmet gjort en ?dramatisk Digtning?, motverkat hans afsigter i betydlig mån. Onekligen besitter han en ganska omfattande klassisk bildning och en god lyrisk förmåga. Men deremot sakna vi här en djupare bliek för det dramatiska i ämne och kurakterer, hvartill orsaken är att söka dels i det nyss enförda skälet, eller formen, dels äfven måhända i ett skaplynne, som ej ligger åt detta båll. Dialogen är öfver alt utmärkt väl vårdad och vore verkligt skön på mänga ställen, om ej den Jyriska bredden esomoftast inverkade så störande. Det bästa i stycket äro vågra rent lyriska partier, t. ex. scenen på floden Paktolos (s. 71 f.), som dock tillika är den svagaste af alla ur dramatisk synpunkt. Någon redogörelse för dikteus gäng anse vi oss ej böra lemna, då en anulys af planen både vore för vidlyfrig och i detta fall ofruktbar. Vi vilja doca cvj återhåila den anmärknin ningen, att vi trott oss i ämnets behandling förnimma en, ehuru svag, efterdyning af de skickelsedigra stormar, förf. fädernesland under sista året genomgått, ehuru ingen egentlig politisk tendens — det berömmet ge vi fört. — kan spåras. Sverges krig och politik åren 1808—1815, at G. Svederus. Andra hättet. Det föreliggande häftet, fom börjar med framställningen om de underhandlingar, som bestämde ?1812 års politik? samt föl jer händelsernas uiveckling till tiden när mast efter mötet i Trachenberg, berör säledes en af de vigtigaste och dertill mest omvistade perioderna af vär nyare historia. Författaren uppträder argjordt till försvar för Carl Johans politik i aenna kritiska tidpunkt, söker visa att det andra alternativet, som stod till buds, nemligen en allians med Frankrike, hade varit förbundet med de största vädor, då — efter författarens åsigt — händelsernas gång uti Europa i allmänhet icke rubbats och resultatet af Napoleons tåg till Ryssland ieke blifvit annorlunda äfven om Sverge varit Napoleons allierade i stället för mi tståudare. De åsigter författaren förfäktar med afseende på fördelen att återvinna och möjligheten att bibehålla Finland, strida äfvenledes mot det föreställningssätt, som af vår nationalkänsla helst omfattas och söm derför älven torde få anses säsom den aullmännast rådande. Då 1812 års politik oftare blifvit anfallen än försvarad, eller ätminstone mera sällvn försvarad af författare, till hvilkas sjelistån dighet man kunnat sätta nägon tillit, är det al intresse att följa den argumeniation, som här framställes till försvar för densamma at