Aftonbladet – 11 februari 1865, sida 3

nog att dermed kunna föda sin familj. Sjukdom, ålderdom, besvärliga gäster, tillkallade genom sjelfva de lustiga tillställningar, som utgjorde rolighetsministerns arbetsamma hvardagslif, inlunno sig att bräcka hans krafter. Hans publik måste allt tydligare märka, att lustigheten vid de muntra tillställningarne var allt mindre lustig, lifligheten allt mera konstlad, allt mera liflös, med detsamma som hans sceniska föreställningar trycktes på sednare tid antaga en mera betydande karakter. Så t. ex. de sednaste, om hösten 1864, i Arboga, vid hvilka Polens och Rysslands kamp framställdes på ett sätt, värdigt en gammal svensk krigsman och frihetsvän. Dessa, jemte en stor barnoch familjeslutbal, blef muntrationsrådets sista, man kunde säga, döende ansträngning för att roa publiken. De dagar voro komna för honom, om hvilka den kunglige predikaren? säger: ?De behaga mig iutet, dagarne då solen, ljuset, månen och stjernorua mörka varda, och synas vandra mörka genom fönstren, — när sångens döttrar varda undertryckta, — då gräshoppan förtynges och alllust förås. Allt är förgänglighet!? suckade äfven den sextioårige rolighetsministern, när han, af förnyade slagattacker tvungen att släpa sig fram på tvenne käppar, med en kropp full af giktkrämpor måste draga sig ur dansen för utt söka en stilla tillflyktsort. Han, som låtit tusentals små fötter h ppa isprittande fröjd till tusentals små hjertans muntra taktslag, som sjelf var den förste i dansen och muntrationen, rolighetsministern? par excellence, kunde ej mera röra sig utan hjelp, kunde ej mera muntra någon och minst sig sjelf. Från ett litet hem vid Svartbäck?, djupt inne i en dyster skogstrakt, skrifver han nu med en af lamhet osäker hand: Jag motser det kommande året med stora bekymmer. Jag har på så många sätt i hela Skandinavien och i F nland bidragit till millioners nöjen, och sitter nu utan allt, utom gikt och en i öfrigt sjuklig kropp, som jag förskaflat mig på dessa tillställningar — öfvergifven af alla, till cch med af mitt fordom så glada humör. F. d. rolighetsminister och . muntrationsråd.? Öfvergifven af alla!? Hör hur den stackars rolighetsministern vid Svartbäcken i ett anfall af dystert lynne skrifvit hvad han, helt visst, i en ljusare stund icke skulle vilja underskrifva; ty en öm maka och en ung dotter äro nära honom och taga trogen vård om honom; ehuru de mäste snarare dela med honom nöd, än bröd. Redan år 1850 hade denna maka begynt hålla en liten skola för att bidraga till familjens försörjmng, och har dermed fortfarit ända till denna tid, då hon blifvit antagen till lärarinna i en liten folkskola för en del af Österhaninge socken, men med en så ringa aflöning, att den icke förslår att lifnära en person, mycket mndre tre, al hvilka den ena behöfver på allt vis omhuldas. Vi hafva nyligen från denna fru sett eit bref, i hvilket hon gäger: ?Han kan ju icke berömma sig sjelf; men mig, hans hustru, kan det väl vara tillåtet att säga, det de sex ech tjugo är, som vi varit förenade, har han alltid såsom den bäste man och far sträfvat att bereda hustru och barn utkomst och sällhet. Aldrig såg jag honom gladare, än då han kom hem till oss med någon liten förtjenst; aldrig voro hans bref varmare, kärleksfullare, än då de åtföljdes af en penningesumma. Och aldrig har jag under alla dessa år hört af hans läppar ett hårdt eller förebrående ord. Städse lika god och glad, har han alltid sökt förekomma alla våra billiga önskningar. Han har bjudit till på alla sätt, sökt många befattningar, men aldrig lyckats. Efter allt hvad han sträfvat för Oss, är det tungt, att vi icke nu kunna bereda honom en någorlunda bekymmerfri äålderdom. Väl hoppas mina flickor på framtiden; och om de möjligen kunde få tilliälle att genomgå folkskole-seminaniet för att sedan kunna söka sig en skola med litet större lön, så skulle det ännu kunna bli bra för oss. Men kostnaden att lefva i Stockholm blefve nog allför dryg...? Mer än en gång har man hört det stackars f. d. muntrationsrådet, under sitt närvarande betryck, yttra: Om blott alla de barn, som haft roligt på mina tillställningar, nu ville skänka mig hvar sin tolfskilling, så kunde jag och de mina slippa lida nöd på mina gamla dazar!? Ja, det är en sak, värd att taga i betraktande. ?Lyckans stjerna?, alla hexmästares gamla och nya trolloch svartkonster kunna ej hjelpa det gamla muntrationsrådet mer. Men månne ej barnen, de yngre barnen, som han så ofta huipit, kunde hjelpa honom? ?Skratten?, det leda hednatrollet, har fört honom in i mörka skogen, för att der lemna honom åt hans elände; men måune ej de kristna barnen kunna frälsa honom derur?! Goda barn — redan uppväxta ynglingar och flickor — i Skandinavien och Finland, som afses härmed, tänken derpå!... Tänken på, att ni med lättnet kunden bereda er förre rolighetsminister en större och varaktigare fröjd än han förmådde, med alla sina tillställningar, bereda er! Hvad han önskar af er, är litet för er, men kan blifva mycket för honom. Barnens små gåfvor kunde möjligtvis öppha läroverkets salar för hans döttrar och dermed öppna för honom och dem utsigt till en bättre framtid. De kunna helt visst bereda den gode familjefadren och barnavännen mången välbehöflig vederqvickelse för haus återstående lefnadsdagar, som sjukdom, ålder. dom och all slags brist eljest skola göra så obeskrifligt tunga. Svartbäcken? skänker endast vatten. Ni kunden skänka i åt den gamle en ädlare dryck, ja, den ädlaste af alla — tacksamhetens glädjedryck, kunden låta den lefnadströtte vid slutet af lifvets gästabud ännu uppblicka till gästabudets gifvare och med glädjetårar utbrista: Herre! du hafver gömt det goda vinet allt härtill !?