Aftonbladet – 11 februari 1865, sida 3

Det var en gång, i Stockholm, en lustig ture, rik på hjerta och godt humör, men icke just på förtänksamhet. Och derföre gifte han sig utan att hafva råd att försörja hustru och barn. Men han egde företagsamhet, fyndighet och munterhet tilltyllest, och dermed älven ett kapital, som syntes honom outtömligt. Han tog afsked ur krigstjensten, som i dåvarande fredhga tid icke behöfde honom, och tog tjenst, som Rolighetsminister och Muntratwnsråd vid guden Momus hof, med förpligtelse att roa den gunstiga allmänheten, och förhoppning att dermed förvärfva ett godt och gladt brödstycke åt sig och de sina. Hans första uppträdande skedde på vattnet, der han, år 1840, till allmänhetens förundran och uppbyggelse visade sig som skidlöpare, vann beundrare, efterföljare och penningar nog för att afhjelpa ögonvlickets bekymmer. Men, efter upprepade kullerbyttor på och i det våta elementet, ledsnade hans elever att följa honom der, och allmänheten ledsnade äfvenså vid ett experiment, som, ehuru kuriöst, dock tycktes icke leda till större resultat än en förtydligad insigt af att menniskan icke blifvit skapad till fotgångare på vattnet. Vårt muntrationsråd insåg att det war ute med den roligheten, spände lugnt vatttenskidorna af sina fötter och uppträdde tilll lands år 1843 såsom tillställare af folklekamr, dansar och andra filknöjen i det gröna. Men dessa ville icke slå an på det svenska folket och inbringade ringa förtjenst. Rolighetsmivistern lät sig icke : fskräcka, utan företog en kurs ?sällskapsnöjen? för en mer bildad publik. Underhållande föreläsningar atvexlade på dessa med förevisningar af taskspelarekonsten, kortkonster, lyckans stjerna, tittskåp m. fl. kuriosa, hvarjemte han utgaf från trycket Den nya hexmästaren? samt Trolloch svartkonster trån Finland?. Detta allt slog särdeles an på publiken och inbringade rikligt bröd och solsken i muntrationsrädets hem under en hel vinter. Små ljusa barnhufvuden började allt flera titta tram i dagen der. Kärleken till dessa små och glädjen i denna barnafröjd ingaf deras fader att bland sina muntrati nstillställningar införa barnbaler. Dessa gjorde furore? i barnens verid, och det så mycket mer, som rolighetsministern här tycktes ha funnit sitt verkliga esse. Han var en hjertlig barnvän och bland barnen slog hans hjerta liksom ut i blomma. Allt hvad han hade af naturlig fyndighet, af harmiös huslighet por sig luft 1 dessa bar. .baler, på hvilka han sjelt visade sig: som det äldsta, gladaste, i bästa mening barnsligaste barnet. Hans sällhet var att göra all sina små gäster lyckliga; han gjorde dem tll kungar och drottuiogar, till fanjunkare, trumslagare, himlen vet allt hvad, dekorerade dem med krachaner och ordnar, lät dem marschera och bära sig åt såsom stort folk. Slutligen trakterades alla med konfekt, och i sitt begär att roa barn torde han väl mer än en gång hafva gifvit ut hela sin inkomst af aftonens tillställning. Men, man hade haft ?så rolgt, och att roa barn är en tacksam sak, lika lätt som det är svårt alt roa stort folk. Också älskade barnen sin rolighetsminister af allt