Ett Manotrat:ons-Råds Eistoria. Har du — Collin qui a voyagå — någon gång, i Champs Elysees? eller på boulevarderna i Paris, mött en af dessa vandiande små teatrar, som dragas omkring på en vagn, och hvilkas direktör, allt emellanåt, springer fram för att tilltala de förbi vandrande med ett skämt, som vill vara lust-gt, ätföljdt af ett skratt som vill vara gladt? Mig gjorde det melankolisk. Manmen, som så skämtar och skrattar, är vanligtvis gammeal, hans anletsdrag äro stela, uttrycket -lappt, uttryckslöst, ögonens eld slocknad, sller dystert glimmande, såsom af utbrända kol, och skrattet — huru tomt, huru ihåligt, nästan hemskt ljuder det ej?! Det läter, som ett spökskratt. Så kunde en gensångare skratta. Denne man var helt visst Fn gång en glad och lustig sälle, som förlustade sig och andra med sina infall och upptåg och fick en dag det (olyckliga) in rallet att göra till sitt bröd och lefnadsyrke att :oa andra och narra folk att skratta. Det gick också till en tid; men åren kommo, brödsorgerna, bekymren, lifvets oundvikliga skymningstider: så flydde glädjen, det lätta sinnet, och det skratt, som ljuder ännu, låter, för ett uppmärksamt öra, som om det kom ur en graf. I viss mening är det äfven så. Menniskonaturen är så gjord att den icke länge får hängifva sig åt glädjens rus, isynnerhet ej åt en artificielt stegrad glädje, en glädje på befallning. Detta våld motnaturen hämuar sig vanligtvis genom en, den stegrude !ustigheten motsvarande, känsla af nedelagenhet. Denna åter väcker behofvet af retmedel för att framkalla den förra munterheten, medel lika förderfliga för själens, som för kroppens helsa. Stora talanger för scenen och sången hatva vittnat härom. Bellman och Lars Hjortsberg voro, under sina sednare år och mellan de stunder då de vid bordet eller på teaterns tiljor för ögonblicket elektriserade sig och sin publik med gnistrande humor och lustighet, djupt melankoliska, och Sverges sednaste, utmärkte humoristiske skald, Wilh. v. Braun, sjunger med sorgset löje till sitt 7Conterfej :