Aftonbladet – 8 februari 1865, sida 1

henne i förbivägen om lifvet och dansade ut i skotsken, som är så Jiffull och rolig att se på. Ja, det var riktigt vackert; men slikt var inte för en sådan fattigman att vara med om, suckade Erik ödmjukt. Då första hvarfvet slutat, kastade sig Carl-Johan ned öfver en bänk och bad Gunerus öfvertaga resten af dansen, för nu stod han, Carl-Johan, alls inte ut längre. Hon bjöd sig icke ett tecken för, att vara lätt med homom, sade han, utan hon var väl så stat att få med sig, som den lilla stadiga i Grrandalen. Nu kunde Gunerus pröfva på, om det gick bättre för honom. Nej, tack!!! — sade ifrigt Margreta; men då hade han redan spott armen kring henne. Och så drog han henne ögonblickligt med sig och så dansade de åter utan hejd och sans, såsom blott de kunna dansa, tänkte Erik, som dansa i brinnande älskog. Då den dansen var slut, tyckte Erik ytterligare att det såg ut som om Gunerus ett ögonblick satt Margreta på sitt knä. Men hon sprang derifrån som en fjäder, kastade en förebrående blick på denskrattande brodern och skyndade blossande röd in ikammaren. Sedan visade hon sig ej vidare i dansstugan, och ej heller Gunerus dansade mera den qvällen. j 4Du skall lära dig dansa, Erik! — sade matmodren halft skämtsamt, halft otåligt på hemvägen i mörkret. — Nu kan du så snart tröttna på att sitta och se dem stinnt i ansigtet, som dansa. Det låg liksom litet förebrående i mat modrens röst och han tyckte att den var temligen orättvis, men så började han undra, om det just var honom förebråelsen ällde, och derföre svarade han undfalande: Stora samqväm passa inte till småfolk. Kanske passas de heller inte för näågon, — svarade hon. (Forts.)