Aftonbladet – 7 februari 1865, sida 3

SEE BYSMERSTA SM lagdt hemtningsäfventyr. Till Riex förnyade begäran att bli på fri ffot försatt förklarade sig rätten icke heller nu kunna lemna sitt bifall. SAM CO Den dyra veden för godt pris. för Byggnadskonst och Ingeniörvetenska tillåta oss att här till en del återgifva. Förra afdelningen. Om sättet att elda våra kakelugnar, för att åstadkomma värme i rummet. 1. Om vedens huggning eller sågning. Regeln 1. Vedträden böra (humgas eller) sågas endast en half aln långa. Skäl: Den uppåt skorstenen slående lågan omfladdrar: och utbränner alltid vedträdens öfra ända (toppten) tidigare än deras nedra ända (roten), hvilkem af brist på ett så häftigt luftdrag bättre förkolmar, d. ä., ger mera glöd, under det att vedträsddens öfra ända af lågan liksom utpinas och till en stor del går bort i gaser ut genom skorstenen. Regeln 2. Vedträden böra huggas ungefär lika tjocka. Skäl: Om mycket oliktjocka vedträd användas till samma brasa, så hinna de smalare vedträden snart brinna ut och till en stor del öfbränder, hvilka förhindra spjällets skjutande i rättan tid. Anm.: Att smalare träd, ja stickor, begagnas i och för sjelfva antändningen, förstås af sig sjelf, och gör i alla fall intet undantag. Regeln 3. Vedträden böra vara af ungefär lika jest först ut och hinna till en stor del förkolna, medan de surare efteråt bilda bränder, hvilka på samma sätt förtaga kraften af den tidigare glöden och hindra spjällets skjutande i rättan tid. Anm.: Att man till sjelfva antändningen ber gagnar torrare ved förstås af sig sjelf, och göri alla fall intet undantag. Regeln 4. De klumpiga och qväistiga vedträden böra, i fall de ej kunna användas i kök, gömmas och på en gång inresas till en brasa. Skäl: De bilda ungefär samtidiga glöd, så att spjället lättare kan få skjutas i rättan tid. 2. Om vedträdens inresning. Regeln 1. Elden anbringas ytterst, så att blott ett enda wedträd står utanför antändningsstället. Skäl: Luftdraget går inåt och förer lågan med sig inåt, då lågan deremot svårligen går emot luftdräget utåt, så att, om flera hvarf vedträd stå utanför artändningsstället, dessa träd sednare antändas och efteråt bilda bränder. Regeln 2. Vedträden böra inreas så, att deras antändligaste sida, d. ä. insidan, vetter åt antändningsstället och deras baksida derifrån. I Skäl: Lågan följer med luftdraget inåt och sprider sig derigenom fortast och samtidigast, att vedträdens antändligaste sida möter densamma, hvilket har till följd att brasan brinner jemnare ut och bildar samtidigare glöd. Anm.: Björkveden med sin näfver på baksidan gör ej en gång härifrån något undantag, emedan uwnder näfvern sitter en tjockare bark, hvilken bark ej af den flyktigt brinnande näfvern hinner antändas. Regeln 3. Vedträden böra resas så tätt intill hvarandra som möjligt. Skäl: Då ändamålet är att få mycken glöd, så bör lågan ej få för stort spelrum emellan vedträden, emedan den då drager med sig ut genom skorstenen en för stor del värmeämnen ur veden, utan elden bör fastmera verka mera förkolnande (snarlikt elden ien kolmila), än blossande och förtärande. Regeln 4. De jemförelsevis khumpigare och surare vedträden böra resas ett stycke innanför och midtför antändningsstället. Skäl: Blden följer Helst med Juftdraget midtigenom kakelugnen, men längst in går luftdraget ej mera inåt, utan uppåt. Starkaste elden blir hvarken längst ut eller längst in, utan ungefär midt emellan, nemligen der, hvarest skorstensöppningens medelpunkt . gör största luftdraget. 3. Om brasans skötsel. är qvar, att wvedträdens nedra ända deruti kan nedsjunka. Skäl: Om vedträdens nedra ända deruti kan nedsjunka, så hindras elden ifrån att förbränna densamma. Den bildar derigenom bottenbränder, hvilka i bästa fall upptäckas, ehuru alltid försenande spjällets skjutande, men i annat fall förblifva i askan undangömda och åstadkomma 0s. Regeln 2. Brasan bör, om den är väl och af tjenliga vedträd inrest, lemnas hufvudsakligen åt ig sjelf. dock med den inskränkning, som: nästa regel angifves. Skäl: Elden letar sig sjelf fram genom de öppningar och luftdrag, som finnas mellan vedträden och dem betraktaren utanför ej så noga kan märka. Genom att för mycket mästra brasan tilltäppas antingen dessa öppningar, eller Under denna rubrik innehåller Tidning en artikel, hvilken vi, för dess nyttas skull: vergå till aska, medan de tjockare efteråt bilda torr ved. Skäl: De torrare vedträden brinna elRegeln 1. Man bör laga, att ej så mycket aska I träden bringas i en för mycket lutande ställning emot eller från hvarandra, så att de antingen värma hvarandra för mycket eller för litet, d. ä. så att brasan brinner ojemnt ned. Regeln 3. Man bör synnerligen i följande fall stöta på brasan, dock så, att aldrig ning rubbas, nemligen: ess hela ställ1:0o. Om det är nog mycket aska, varsamt träI da eldgaffeln längs efter botten ända längstin och lyfta upp vedträdens nedra ändar ur askan. Skäl: Eljest kunna små bottenbränder bildas, hvilka det isynnerhet är, som bilda lönn-os. 2:0.. Om vedträd sammanfalla och tilltäppa en förutvarande luft-öppning, sakta maka dem åtskiljs, så att elden åter får luft. Skäl: Eljest brinna de ej lika fort slut, som de öfriga, utan bilda bränder. 3:0. Om vedträd, isynnerhet på sidorna, för-1 blifva något länge oantända, maka: eller vända dem intill de brinnande. Skäl: Samma. som de örra. Regeln 4. Man bör tillse, att spjället ej har större öppning än som jemnt behöfves, för att utsläppa låga och rök, och om så är, redan kort Le brasans antändning tillskjuta det efter behof. käl: Det är redan vid olikheten i spisens och kakelugnens sätt att värma nämndt, att kakelugnen ej blott kan upphemta den utbrunna bra: sans värme, d. ä. glödens, utan äfven till en del uppsupa den ännu brinnande brasan. Om kakelugpens spjällöppning är för stor, så får kakelugnen genast en viss likhet med spisen, derigenom att den ej till nytta kan använda den ännu brinnande brasans hetta. ILuftdraget blir dessutom genom en för stor spjjällöppning så starkt, att vedens värmeämnen i hast förflyktias, att brasan visserligen brinner raskt, men femnar en mager och liksom utpinad glöd. Också känns kakelugnen vanligen i detta fall föga eller icke uppvärmd, så länge brasan ännu brinner. Om deremot spjällöppningen jemnt utsläpper lågan och röken, så tvingas den ännu brinnande brasans värme in i sjelfva kakelugnen, så att den ofta före spjällets skjutande är lika varm, som han eljest någonsin plägar bli efter dess skjutande. Genom spjällöppningens lagoma tillskjutning, brinner också brasan till följd af ett mindre luftdrag långsammare och tystare, och veden snarare förkolnar liksom i en kolmila, än blossar liksom i en öppen spis. Utom det att kakelugnen derutaf redan mycket uppvärmes före brasans nedbrinnande, vinnes derigenom äfven efter dess utbrinnande långt mera glöd. Anm. Emedan kakelugnsmakare ej på förhand kunna känna rökgångens kraft att ästadkomma luftdrag, äro spällöppningarne sällan lagoma, utan för stora. Om man vid lugnt väder gör en full brasa och, sedan den väl tändt sig. småningom tillskjuter spjället samt dervid med näsan luktar tätt öfver de öppnade kakelugnsdörrarne, så kan man sjelf lätt afpassa, huru mycket spjället tål att inskjutas. Har man några gånger väl afpassat detta, så kan man sedan genom en simpel åtgärd en gång för alla förhinAA ad min nan Ina fn hah Kfligt nå: dat I MM