Aftonbladet – 7 februari 1865, sida 3

detta fall måste Detraktas lika med bolag eller enskild person, den der idkar viss handtering eller rörelse och således iemväl är ansvarig för den skada, som genom eget eller hos honom anställde tjenares förvållande vid rörelsens utöfning tilläfventyrs åstadkommes — statsverket eller, såsom detsamma i vårt land vanligen benämnes, kronan, hvilken i förevarande mål representeras af jernvägstrafikstyrelsen, bör, oberoende af den invecklade frågan om hvilken eller hvilka af dess tjenstemän varit till olyckshändelsen vållande, åläggas att, såvidt i dess förmåga står, ersätta den oss tillskyndade skada. Vi säga med flit; såvidt i dess förmåga står, ty menniskors lif eller lemmar kunna väl svårligen till fullo med penningar ersättas; och vi våga tryggt påstå, att man med alla de millioner, som af jernvägsstyrelsen disponeras, icke skulle kunna locka någon att frivilligt underkasta sig de lidanden, viredan genomgått och ännu hafva att genomgå. Man har icke lemnat ocs i okunnighet om ofullständigheten i vårt lands lagar just i det fall, hvarom vi nu väcka fråga, och man har sagt oss, att det står i vida fältet, huruvida den talan vi nu rikta mot jernvägstrafikstyrelsen, derest den af styrelsen bestrides, skall kunna af domstolen bifailas; men vi våga tro, att de män, hvaraf denna styrelse består, skola ega alltför ädla och upphöjda tänkesätt, för att mot utblottade krymplingar vilja begagna de undflykter, som möjligen kunna erbjudas af en bristfällig lagstiftning, hvars utveckling icke hållit jemna steg med nutidens odling och upp: finningar; vi våga tro att styrelsen, som ostridigt insett sin ställning till målet och derför jemväl genom ombud tillförsäkrat sig talan deri, icke skall undandraga sig att till oss utgifva den ersättning nu och för framtiden, domstolen kan pröfva skälig och med våra behofver öfverensstämmande ; och vi våga slutligen tro, att jernI vägsstyrelsen tryggt kan gå våra önskningar till mötes, enär det skulle vara under statens värdighet, ja till och med nedsättande för både konung och folk om den ringaste anmärkning från regeringens eller representationens sida framställdes mot jernvägsstyrelsen för det den ej genom enl olämplig advokatyr sökt rädda staten från en utgift. som är för oss allt, för staten intet. Då emellertid laga former måhända fordra, att I vi ej uteslutande vända oss emot jernvägsstyrelsen, utan ock, för att ej framdeles anses hafva förspillt någon utväg att bekomma ekonomisk lindring i vårt grymma öde, utsträcka vår talan mat den eller de personer, hvilka närmast vållat vår olycka, så nödgas vi vidare yrka, att dessa personer, för den händelse att jernvägsstyrelsen anser sig tillständigt att bestrida vårt mot staten riktade påstående, måtte förpligtas att uppfylla våra nedanuppräknade ersättningsanspråk. Det är dock klart, att dessa personer — af hvilka den ena vid olyckshändelsen i viss mån delade vårt eget öde, enär han i följd af densamma mistade sin bergning, ehuru han af en förunderlig tillfällighet undgick att sjelf blifva skadad — icke befinna sig 1 sådana förmögenhetsvilkor, att den påyrkade ersättningsskyldigheten kan annorlunda, än till en ringa del; af dem utgöras; och deras förpligtelse i detta fall, ehuru af oss påyrkad och i lag föreskrifven, innefattar följaktligen för oss ringa eller ingen trygghet för fra tida uppehälle. Hvad angår beskaffenheten af våra ersättningsanspråk, så utgöras dessa af: 1:0 godtgörelse för sveda och värk; 2:0 ersättning för hinder i arbete under den tid, vi varit och förblifva liggande på lasarettet; 3:0 betalning af alla kostnader för vårt vårdande på lasarettet; 4:0 ersättning för de kläder och öfriga effekter, hvilka dels genom bantågens sammanstötning för oss förstördes och dels vid tillfället förkommo, under det vi af våra skador hindrades att derom taga vård; samt 5:o årligt underhåll under vår återstående lifstid, i mån som vi genom våra erhålina kroppsskador hindras att medelst eget arbete försörja oss och våra familjer. i I afseende på dessa ersättningar öfverlemna vi I åt domstolen att bestämma de belopp, som böra tilläggas oss under den i mom. 1 upptagna titel; Y våra plågor äro ännu alltför svidande att vi skulle kunna med lugn valvera dem i gångbart mynt; och vi vilja ej genom öfverdrifna anspråk minska våra medmenniskors medlidande. Det hinder i arbete, vi måste vidkännas, anse vi deremot böra beräknas efter det pris, som för detta arbete sednast betalats, nemligen en riksdaler 50 öre pr dag; men då vederbörande läkare för det närvarande icke kan bestämma hvarken måttet af den tid, vi ytterligare böra tillbringa på lasarettet, eller i hvad mån vi blifva oförmögna att oss i framtiden försörja — liksom vi sjelfva äro genom sjukdomen urståndsatte att förteckna de effekter, vi förlorat — nödas vi förbehålla oss att i fråga om beloppen af de under mom. 2, 3, 4 och 5 upptagna ersättningsanspråk få framdeles föra talan medelst rättegång, som må anses såsom en följd af förevarande ransakningsmål och följaktligen af denna häradsrätt i första hand upptagas och pröfvas. Slutligen få vi tillkännagifva, att enär det bi-: träde, som i rättegången lemnas oss, icke för oss medför någon utgift, utan förunnas oss endast af ömmande för vår belägenhet, vi icke hafva någon anledning att i detta hänseende fordra nå-l gon godtgörelse. Jönköpings lasarett den 3 Febr. 1865. Ola Göransson. Jon Bengtsson, Johannes Pet-! tersson. Simon Fredriksson, Johannes Jonsson, l: Karl Håkansson, Johannes Svensson, Nils Petter Jonsson, Petter Jonasson, Samuel Magnus Johannesson, Nils Petter Djerf, Johan Svensson, genom stjuffadren Sven Bergström. . Hr Håkansson inlemnade derjemte, i sin egenskap af ombud för lasarettsdirektionen, äfven en annan skrift, framställande dess ersättningsanspråk mot den eller dem, som till olyckan varit vållande. Någon bestämd uppgift på kostnaden för sjukvården å lasarettet kunde nu naturligtvis ej lemnas, då större delen af de sjuka ännu derstädes qvarligger, utan förbehöll sig direktionen att framdeles få inkomma med kost: nadsräkning. Priset för hvar och en pr dag var 1 rdr rmt. Efter uppläsandet af dessa skrifter, tillsporde domhafvanden intendenten Frykholm hvad han svarade på de nu framställda påståendena, och förklarade hrintendenten, att styrelsen ville åtaga sig kostnaderna för de sårades vård å lasarettet, liksom att ersätta de effekter och kläder, som l: de vid olyckshändelsen fått förstörda, men att styrelsen ej kunde ingå på något svaromål rörande de sårades öfriga yrkanden. Styrelsen skulle dock äfven i detta fall göra hvad på den kunde ankomma och hade redan gått i författning om att från vederbörande presterskap infordra upplysning om hvars och ens af de sårades och de i följd af olyckshändelsen lidandes ekonomiska omständigheter, för att derefter hos K. M:t göra ansökan om och i hvad mån skadeersättningar kunde beredas. Hr Håkansson förklarade sig efter detta ytt-, rande om styrelsens åtaganden afstå från sina åståenden i de delar, hvartill styrelsen sålunda emnat sitt bifall, men fortsatte i öfrigt alla de andra af honom framställda yrkandena. Hr Gasslander förenade sig i intendenten Frykholms yttrande, anseende att styrelsen så mycket l. mindre kunde svara härpå, som frågan vore af administrativ beskaffenhet, så att den endast kunde . på sådan väg afgöras, tilläggande intendenten, att styrelsen ej hade några medel att disponera för ett dylikt fall som detta. Intendenten trodde dessutom, att något resultat ej nä skulle kunna vinnas genom att diskutera härom. Styrelsens mening vore dock icke att undandraga sig något, som den kunde åtaga sig och vore berättigad till; men den kunde icke bevilja en ersättning, som låg utom dess befogenhet. Ordföranden fäste uppmärksamheten på, att en part kunde stämma om nästan hvad som helst och framställa hvilka yrkanden han ville, mnmt4 ntt oun Fan dan Allt:d måcta Ingå I covaram 21 EE