Aftonbladet – 7 februari 1865, sida 3

sch I å tillfrågan yttrat sin benägenhet att underhandla om det nya lånet. En tredje till fullmäktiges kunskap kommen berättelse innehöll, att en numera afliden riksdagsman af borgareståndet uti ett i Okt. månad 1863 ankommet bref från Paris, der han då vistades, meddelat, att chefen för den derstädes domicilierade grenen af huset Rothschild, tillspord af korrespondenten, äfven yttrat, att det kunde vara skäl att reflektera till det svenska Jånet. Huruvida nu de bref och underrättelser, hvilka fullmäktiges sekreterare för sin den 5 Nov. meddelade och sedermera af honom i protokollet införda berättelse åberopat, äro andra än nyssnämnda bref och underrättelser, och huruvida de ordalag, i hvilka berättelsen framställes, fallit såsom de återgifvas, må lemnas derhän ; visst är, att då herrar revisorer kategoriskt yttra, att tredan den 5 Nov. ingått underrättelse, att bankirhusen Baring Brothers och C. J. Hambroi London, Rothschild Söhne i Frankfurt am Main m. fl. ville ingå i underhandlingar om lånet, ehuru dessa firmor — — icke gjort några bestämda anbud, de åt dessa berättelser gifva en alltför positiv betydelse, som ej kan tillerkännas dem ekter behörigt uppvägande af sättet, huru de tillkommit. Man kan artigt under ett samtal yttra ett och annat äfven om affärer, utan att dervid fästa egentlig vigt, hvilket visar sig derigenom, att derpå något vidare ej följer. För att nu återgå till ofvannämda tre direkta anbud, egna hrr revisorer specielt klander deråt, att anbudet från Stockholms enskilda bank ej antogs (protok. den 10 och 12 November). Anbudet innehöll ett lån af 5å 6 millioner rdr rmt mot 4(2 procents ränta, att inbetalas med 91 procent och återbetalas med en annuitet af 5!e procent under 38; år, och visar sig således, då et jemföres med den här ofvan meddelade utredning om hvad det med bankirfirman Schröder komp. i London slutligen uppgjorda lånet, efter amorteringstidens reduktion till 38 år och då motsvarande rabatt, hade skolat kosta, vara i sjeltva verket icke billigare, såsom revisorerna påstå, utan tvärtom något dyrare än det sistnämnda. Hvad nämnda enskilda bank i kapital erbjöd utgjorde dessutom ej mer än omkring !s:del af hvad som skulle upplånas, och hade sålunda endast för en kort tid motsvarat behofvet, samt derjemte, om det antagits, ej allenast föranledt en åtminstone ännu då icke påkallad splittring af låneaffären, utan ock på förhand antydt måttstocken för vilkoren vid uppgörelsen af den återstående, större delen af lånet. Härtill kommer, att den af riksdagen sjelf gifna anvisning på det håll, der lånet företrädesvis borde sökas, genom antagande af detta anbud genast hade blifvit bruten, och för öfrigt att riksgäldskontoret med sina tillgångar ännu den tiden fullt kunde motsvara sina utbetalningar utan detta tillskott. Det genom ett handelshus härstädes på några engelska bankirfirmors vägnar afgifna, direkta låneanbud gick ut på 88 procents inbetalningspris, Å(2 procents ränta och 2 procents provision, samt fast öfvertagande af endast !:del af lånet; men återkallades någon tid derefter och förföll således redan härigenom. Det första på J. H. Schröder komp:s vägnar af dess ombud ingifna låneanbud, omförmäldt i protokollet för 1 63 den 5 November, innehöll lånets inbetalning i engelsk valuta, öfvertagande ovilkorligen af en fjerdedel till pris af 92 procent, återstoden å option till pris af 93 procent för det helopp Hera , som öfvertogs inom den 1 Juni 1864, oc till pris af 94 procent för hvad som öfvertogs derefter och inom den 1 December samma år, räntan 4(2 procent pro anno balfårsvis, amorteringstiden 40 eller 50 år, efter fullmäktiges önskan och närmare öfverenskommelse i fråga om amorteringsprocenten, ingen återbetalning af den i halfårskupongerna föreskrifna och före respektiva inbetalningsdagar förfallna ränta (jouissance); men äfven detta låneanbud ansågo fullmäktige, efter närmare granskning af lånevilkoren, sig ej, utan åtskilliga jemkningar i dem, kunna då antaga (protok. den 7 och 12 Nov.). Dertill förmåddes de ännu denna tid, bland annat, äfven af hoppet att den redan då ganska ogynnsamma penningställningen skulle efter någon tid återtaga en fördelaktigare hållning och möjligen lemna utsigt för billigare vilkor. ör att med större trygghet kunna afvakta en sådan möjligen snart inträffande fynnsammare tid, vidtogos åtskilliga åtgärder till anskaffande af ett kreditiv, att begagnas i fall af behof. Redogörelse härom förekommer i protokollen för 1863 den 12, 26 November och 17 December, samt 1864 den 7, 14 Januari och 18 Februari; varande af de sednare protokollen tillika att inhemta, att begagnande af kreditiv likväl sedermera 5 kom 1 fråga. Emellertid hade ett nytt läneanbud blifvit af hr Heinemann på hans principalers vägnar framstäldt, föranledande till förnyade underhandlingar (protok. den 28 och 30 Januari), jemte det fullmäktige samtidigt beslöto, att anhålla om tillfälle till en öfverläggning i lånefrågan med konungens enligt 67 regeringsformen för konferenser med fullmäktige utsedda ombud, i ändamål att söka upplysning dels huruvida i afseende å de jernvägsarbeten, för hvilkas utförande under året 1864 det beslutade lånet skulle bereda erforderliga medel, något uppskof eller inskränkning i arbetenas utsträckning kunde ega rum, dels huruvida af de medel, som från statskontoret borde till riksgäldskontoret ingå, någon betydligare andel snart kunde vara att förvänta, dels för öfrigt ock om åtskilliga andra omständigheter, hvilka i förening med de nyssnämnda kunna tjena fullmäktige till ledning vid bedömande af frågan, huruvida lånet, oaktadt den mycket ogynnsamma tiden och de jemförelsevis tunga länevilkor, som alla de inkomna låneanbuden framställde, och hvari, efter atla dåmera ingångna underrättelser af såväl finansiel som politisk beskaffenhet, någon förbättring icke syntes vara att hoppas, borde vid sådant förhållande ju förr desto hellre uppgöras. Till förloppet vid denna konferens ur en annan synpunkt återkomma fullmäktige i det följande och få nu endast anmärka att, då enligt de dervid erhållna upplysningar hvarken upp skof med eller inskränkning 1 omfånget af de nya jernvägsarbetenas bedrifvande ansågs kunna af regeringen medgifvas, och då äfven upplysningarne 1 öfrigt icke voro af natur att för någon längre tid rättfärdiga ett dröjsmål med lånets uppgörande, fullmäktige funno tiden vara inne att bringa låneaffären till stånd. Vid pröfningen af det genom hr Heinemann afgifna nya låneanbud, som finnes skrftligen utveckladt uti en till protokollet för den 13 Februari fogad bilaga, och hvars nya momenter egentligen afsågo den till 5!2 procent bestämda annuitetens utgående under 60 år, funno fullmäktige likväl detsamma ej heller nu kunna utan ytterligare jemkningar antagas; hvarefter, i följd af fortsatta negociationer, de alternativa förslag afgåfvos, som finnas intagna i protokollet för den 25 Februari, och för hvilkas innehåll fullmäktige redan här ofvan i början af sin förklaring haft tillfälle att göra redo, och på samma gång upplysa, att det ena af dessa två alternativer, nemligen det, som bestämde lånekapitalets inbetalning oafkortadt, ligger till grund för det afslutade lånekontraktet, sedan likväl, på sätt protokollet för den 3 Mars upplyser, en ytterligare jemkning skett ithy, att tiden för annuitetens utgående bestämdes till 54 år, i stället för de i alternativet upptagna 55 år. Af denna till sina hufvudsakliga grunddrag tecknade historik öfver lånenegociationernas gång föreställa sig fullmäktige, att det inför en oväldi; anskning skall framstå, att den tidsutdrögt, till hvilken herrar revisorer i sin berättelse så ofta återkommit med mindre vänliga anmärkningar, hvarken i bristande omtänksamhet eller nit har sin grund, utan deremot i det varma nit, som, med ständig återblick på statens bästa och ständigt medvetznde af si varighet, unde: Vr