Aftonbladet – 6 februari 1865, sida 3

Ihon, för att angifva stämningen, vanligen något medium, oftast någon naturscen, stundom en situation, en bild. Och hon egeri hög grad den härför erforderliga äkta skaldeintuitionen, denna blick, som genast blixtlikt griper det poetiskt bildbara ur naturen och lifvet och i några säkra penseldrag återgifver det. Ett exempel: Alpsjön. Svara, du klara våg, Hvarföre tog du färg Icke af. himlens blå, Men af de gröna berg? Vågen hon svarar ej, Smyger sig endast mot Berget, och kysser, lätt Svallande, klippans fot. Här är det poetiska doftet så fint, att det nästan smyger sig undan den kritiska analysen; men man kan dock skönja, huru skärpt det skaldeöga måste vara som ur en så ytterligt enkel bild förmår framlocka så mycken sann poesi. Någonting, som genast vid läsningen af dessa dikter blir påfallande, är ett omisskänligt slägttycke med Heine, nemligen uti dennes bästa lyriska dikter, der icke ?Witzen? och gäckeriet tränga det poetiska sinnet i bakgrunden. Författarinnan är verkligen ett slags qvinlig Heine ifråga om den starkt musikaliska på antydningar rika anläggningen och genom förmågan att medelst att enda grepp anslå strängar, som länge återljuda i åhörarens själ. Minne icke t! ex. följande lilla bild säger långt mer än många långa poemer och lemnar qvar ett outplånligt intryck? På kala heden. På kala heden en stuga Och intet gärde omkring, Men längre bort några tallar, Som hafva ställt sig i ring, Och midt i ringen en gosse, Som ligger och ser i höjd Och uti höjden en fågel, Som sjunger sin morgonfröjd. Men eljest så tyst och stilla På heden — ej något ljud, Som skulle ett hjerta hindra Att söka och finna Gud. Författarinnans fantasi har icke samma rikedom och böjlighet som Heines, men hennes känsla är renare, djupare och innerligare. Och dertill kommer en stor sinnrikhet i formen, alltid sällspord, men mesi hos qvinliga författare. Kan man väl i åtta rader 1å en finare och täckare bild än Den femtonåriga: Femton vårars ljusa skönhet Har hon fångat opp, Bergat tyst uti sitt väsens Slutna blomsterknopp. Nu af ljus och värme sväller Ljufva knoppen, den Slår i blom och ger förskönadt, Hvad den tog, igen. Men denna antydningsförmåga sviker dock stundom. Man märker, att förf. velat säga något, man tror sig nästan eller ungefärligen veta hvad; men — det har icke blifvit sagdt. Denna stötesten tillhör dock diktarten och det är sällan, som den bringar förf. att snafva. De få romanserna och poetiska berättelserna (Sarentos herre, S:t Fransiscus, Allahs sändebud och ett par andra) vittna äfven om en sällspord begåfning för denna svåra diktart. Det specifikt finska framträder icke på ett synnerligen märkligt sätt uti denna diktsamling, ehuru ett par sånger förekomma, i hvilka man märker en återklang af det finska folkdiktsmaneret. Men hon är i hela sin uppfattning äkta nationel och nordisk. Det är den nordiska naturen, som afspeglar sig i hennes sång och från hvilken hon lånar sina bilder. Hon reser till södern, men finner der föga stoff för sin poeti.ka produktion och hon sjunger: I Södern, Jag vet ett land af sjöar och franit, . Ett herrligt land, mitt hjerta längtar dit. Till svala forsars friska vattendrag, Till höga furors dunkel längtar jag, Till mina sånger, hvilka tystna här, Men blomma fadt i ljungens grönska der, Jag längtar till mitt hemlands ljusa zon, För hvilken blott mitt hjerta fått en ton. Hon har ett klart medvetande om sin sångmös väsen och egentliga skaplynne och angifver dess natursymbolik i följande lilla vackra poem: Naturens bok. Natur, du är den boken, på hvars blad Jag läser oaflåtligt rad för rad, Den poesi, som skrefs af Herrens hand, På samma språk för alla folk och land, Och hur jag läser, aldrig blir det slut, Och aldrig Jag den boken läsit ut. Dess språk det är den evighetens ton, Som klingar för vår själ från zon till zon, Jag hör det språket tjust i qvällens stund, Det talas då af klara vågors mund, Det talas då af aftonstjernans ljus Liksom af lena vindars sakta sus. Med rosenläppar talar morgonen Det kända svråket till hvart hjerta än, Och middagsljus som nattligt mörker vet, Det sköna spräkets djupa hemlighet. I alltet allting tolka vill det ljud, Som innerst evigt, evigt ljuder — Gud! Det är ?bland Jjungens blommor?, som hennes sångmö helst dviljess de väldiga bergshöjderna, de djupa dalarne, ?de tusen sjöarne? spela uti dessa dikter en mindre roll än de tysta hedarne; den nordiska ödemarkens stillhet har i hög grad anslagit författarinnans själ. Vi hafva redan derpå meddelat ett prof och kunna ej af hålla oss att aftrycka ännu ett: Heden. Visst är heden arm, visst är heden kal; Men dess vind är frisk, men dess fläkt är sval. Heden är så djup, heden är så vid, Andas jemna drag utaf ro och frid. Ljungen växer ej i din fagra lund, edens dotter ej trifs på annan grund; Bleka blomman dör, om du flyttar den, Längtar evigt hem till sin hed igen.