Aftonbladet – 6 februari 1865, sida 3

sådan slags manlighet är här ingen brist), utan vi mena dermed, att dikterna ha ett verkligt innehåll och att diktarinnan är i besittning af den plastiska kraft, hvarigenom innehållet enkelt och naturligt går upp i formen och fyller densamma, så att der icke blir en tom och öfverflödig rest. Hvad som gensst fängslar läsaren, då han börjar bläddra i denna diktsamling, det är den känsla han erfar deraf, att här är ursprunglighet, här är en omedelbar poetisk uppfattning, ett diktande på första hand. Och redan detta primitiva såsom sådant företer i vår på efterbildningsoch gehöroesi så rika tid en viss hänförande frisket. Dertill kommer en stor talang, äfven åt den mera rent lyriskt-musikaliska sidan af diktningen; hennes språk är enkelt, men fulltonigt och smältande; man skulle kunna säga: detta är ju så enkelt att det är natur, icke konst; såvida icke det sanna konstnärskapet just röjde sin intensitet genom att dölja sig under naturligheten. Författarinnans lyrik är i hög grad koncentrerad. Hennes styrka ligger uti att med några få enkla drag angifva en stämning; hon förtager då icke intrycket genom att orda vidt och bredt derom och med peksticka närmare antyda hvad som är afsedt; hon förutsätter, att äfven de som läsa henne ha någon poesi i själen och till andra vänder hon sig icke. Man finner här en den käraste och enklaste natursymbolik; ty liksom sin store landsman Runeberg använder hon, för att angifva stämningen, vanligen något medium, oftast någon naturscen, stundom en situation, en bild. Och hon egeri hög grad den härför erforderliga äkta skaldeintuitionen, denna blick, som genast blixtlikt griper det poetiskt bildbara ur naturen och lifvet och i några säkra penseldrag återgifver det. Ett exempel: Alnoaluäin