Aftonbladet – 1 februari 1865, sida 2

och (Kalmar samt) Karlskrona. Det kunde ju tyckas, att ekonomiska kullerbyttor, sådana som grefvarne Hamiltons och stadsmäklaren Holms, ej angå någon annan än dem, som hotas med förluster. Hur kommer det sig då, att de bemäktiga sig en så stor andel af den allmänna uppmärksamheten och den offentliga debatten? Förklaringen ligger blott till en mycket ringa del deri, att den sysslolösa nyfikenheten, grinet och skadeglädjen, som man vet, alltid äro till hands för att till sitt höga nöje exploitera sådana tilldragelser. Den verkliga grunden är att söka annorstädes. Dylika katastrofer måste nämligen hos alla dem, hvilkas relexion ej är så arm att den blott med möda skaffar sig något att lefva af för dagen?, frammana betraktelser som röra det inner sta af samfundslifvet, dess såväl sedliga som politiska tillstånd. Det tillhör ej oss, så som krönikeskrifvare, att här inlåta oss långt på detta vidlyftiga område. Men i förbigående må anmärkas, att man fått och äfvenväl begagnat en god anledning att yttra något tvifvel om rättvisan af ett samhällsskick, som på penningen baserar politiska rättigheter, om rättvisan af fyratiogradiga röstskalor och mera sådant. Hvarföre — frågar man — skall millionären i dag, som griper tiggarstafven i morgon, betyda mer än hundra upplysta och patriotiska medborgare i ringa ekonomiska vilkor? Äro dessa millioner, som aldrig funnits i verkligheten eller som spekuleras bort nästa timma, äro de den tillförlitliga mätaren af insigt och oegennytta, den osvikliga garantien för sjelfständighet, mod och fosterlandskärlek? Med något sken af sanning kunde det sägas om dem, som äro frukten af långa års mödor, beräkning och sparsamhet. Men för att ej tala om de ärfda rikedomarne, hvilken garanti innebära dessa — såsom Laboulaye uttrycker sig — dessa ?richesses de hasard, ces millions gagnes au jeu en un jour?? Ne men parlez pas — forttar den snillrike författaren — cest le bien dawutrui pass dans la poche dun plus habile. Fortune sans travail, fortune sans honneur! Dock — att ej vår månadsrevy måt:e växa till alltför stor vidd, skola vi ytterligare endast i största korthet påminna om, att K. M:t förordnat om en revision af se minarii-reglementet; att Skåne fått en fornminnesförening och att hufvudstaden snart får en landibruksklubb; att Carlskrona, liksom förut Göteborg, tillegnar sig den vackra inventionen af stormsignaler, och att ett dykeribolag i Trelleborg sätter sig till mål att trån djupet återeröfra de skatter, det rölvar; samt slutligen att riksgäldsfullmäktiges svar på revisorernas anmärkningar rörande sista jernvägslånet yrkar att erhålla en plats i den offentliga diskussionen — som heli visst hvarken skall förvägras eller blifva obemärkt. Om vi undantaga, hvad som numera blifvit så vanligt och sjelfskrifvet att det knappt behöfver nämnas, att Göteborg varit hemsökt af en eldsvåda, har den förflutna må naden ej varit markerad af några olyckshändelser, som påkallat en allmännare uppmärksamhet. Men dödsbuden hafva varit talrika. Tvenne veteraner inom den politiskaverlden, den gamla riddarhusoppositionens chef C. H. Anckarsvärd och mannen med den hvassa pennan, som förstört? en konungs historia, M. J. Crusenstolpe, hafva tystnat för alltid, På dödslistan läsa vi vidare namnen Ult Carlson Sparre och Blom stedt, Bruzelius, Bexell, Broomå och Car lander, 5. Warburg och J. A. Aizelius. Den lärda republiken har förlorat A. Upp ström, en vetenskapens entusiast, af ei grundligaste vetande och de blygsammuaste anspråk.