Aftonbladet – 31 januari 1865, sida 3

Sn Finske soldaten Eks bortförande. Om det fersatta förhöret i denna upprörande sak skrifver D. A:s korrespondent från Haparanda den 18 dennes: Lördagen den 14 Januar afreste jag åter till Finland, tör att bivista det till denna dag utsatta urtima Nedertorneå ting, hvarest för andra gången skulle ransakas öfver de isammanhang med förre finske soldaten Eks olagliga gripande uti Sverge stående omständigheterna. Liksom förra gången leddes ransakningen på finska språket af häradshöfdingen E. OA. Castren. Ransakningen började så snart Ek med fångskjuts hunnit anlända från Uleåborg. Ek bar ännu fångdrägt och hans ben sammanfjettrades fortfarande af tvenne trånga jernringar, förenade med tvenne korta, men deremot grofva och tunga om hvarandra vridna jernstänger, hvilka blott på ett enda ställe ledade sig. För att, detta oaktadt, någorlunda kunna gå. måste Ek med en läderrem uppbära dessa jernklumpar. Af kärande parter, om de här kunna så kallas, tillstädesvar endast Kemifärjkarlen Johan Maunu, Den andre finske deltagaren uti Eks olaga gripande, Nils Engström, var ej med stämning på träflad. Han har nemligen för redan länge ser dan i tysthet lemnat sin bostad och begilvit sig bort. som man tror, uppåt norska tjellen, den vanliga kosan för förbrytare uti vära nejder. Enligt ett rykte, som har anspråk på trovärdig: het, skall han dock ännu icke hafva hunnit långt; utan skall hafva insjuknat på vägen ej längt trån ränsen. Maunu är en äldre man, af medelmåttig ängd och med ett särdeles klokt och förstandigt utseende. som vid ett flyktigare ögonkast nöra nog intager till hans fördel, såsom mera liknande en vältörst.ndig nämndemans än en allmänt fruktad bandits — hvilket sednare Maunu länge varit. Vid närmare granskning upptäcker man deremot kring munnen ett särdeles obehagligt, hårdhet och snikenhet utvisande drag. Hans ljus råa. skarpa och genomträngande ögon hafva deremot egendomligt nog en ganska öppen, om ock kall blick. Han har blek, men icke sjuklig hy, färglösa tunna läppar, af hvilka isynnerhet den ötra är särdeles tunn och den nedra mycket utskjutande. Han har äsven rakt, ljusbrunt hår och ljusa ögonbryn samt ganska vacker, lindrigt krökt näsa. Hans yttre var snyggt och värdadt. Han bar, enligt ortens sed, ett bögblätt skärp lindadt kring höfterna öfver en kort grå kavaj jemte gula pjäxstoflor och en ytvig rund pelsmoössa. I det hela upptörde sig Mauuu inför dorstolen på ett ganska passande sätt. undantagande möjligen den hånleende eller snarare lugnt föraktliga min, med hviiken han uppmärksamt åhörde Eks och vittnenas ord. Johan Maunu eger 5 å 6 illa kända söner. af hvilka till och med ett par undergått kroppsstrafl; hans ännu letvande och vid tinget närvarande gamle fader är äfven ganska illa renomerad. Sedan rätten satt sig, uppläste domhafvanden ett till denne säldt, af guvernörsembetet uti Uleåborg under den 30 Dec. 1864 uttärdadt memorial, hvaruti guvernörsembetet törordnade, att, jemte ransakningen om Eks tiörmenta stöld från orsberg, skulle på begäran af svenska landshöfdingeembetet uti Norrbottens län Johan Maunu och Nils Engström ställas till laga ansvar för vid gripandet at Ek på kongl. svenska området mot honom föröfvadt våld, hvarjemte guvernörs-embetet öfverlemnade åt häradsrätten att afgöra huruvida de borde häktas eller icke. I detta memorial upplyste äfven guvernörs-embetet, att svenska landshötdinge-embetet, på gjord framställning om Forsbergs instämmande att kära, numera svarat att detta ej låte verkställa sig, enär Forsberg redan var 1 Sverge häktad och tilltalad för brott, men att landshöfdinge-embetet detta oaktadt låtit meddela hohom stämning till finska Nedertorneå-tinget. Detta låter kuriöst, men är dock vid närmare eftertanke troligen fullkomligt uti sin ordning. Maunu förnekade ej sitt deltagande uti Eks bortröfvande, men sade sig blott hafva härvidlag handlat af oförstånd och sökte skjuta hela skul. den härför på Forsberg. Maunu berättade, att han, Forsberg och Engström aftonen den 11 No vember på gästgifvaregården uti Haparanda sam manträflat med Ek, som förut varit honom fuil. komligt obekant, och om hvilken han ej ens då visste att han var en finsk flykting. Deinbjödc Ek att mediöja till sockerbagaren Lindblad föl att hos denne dricka kaffe. Då sådant derstädes icke så sent kunde bekommas, föreslog någor att man borde åka till en person vid namn Hat tola. Ek satte sig då äfven frivilligt upp i slä den. På vägen öfver Torneåelts is ville Ek stiga ur, Forsberg nekade härtill, men Maunu sade deremot: Nej. Jåt honom stiga ur, då han ej vill följa med längre! — Härpå svarade Fors berg: Han har god tid att följa med, han är er finsk flykting och skall föras tillbaka till Fin land.? — Maunu trodde då att det vore hant ovilkorliga skyldighet att härtill lemna sitt bi träde, hvilket han ock gjorde, 1 Topneå stad åkte de sedermera omkring och