—r— torier, som han får låna uppe hos herrskepet. Och de äro litet roliga må du tro! Axel Rhenkrona? heter en; den har jeg ät. — Den skall du få läsa. Der äro lera vargar än på Prestsäterfjellet, sa lagvan så är det en, som heter ?Johannes jellman, som inte var frocsare än jag utt börja med, och blef en sådan storkarl ut — Frithiofs soga tycka kamraterna här ir för gammalmodig att läsa, men he läer ändå ingenting mer gerna. — Den är närkvärdig. — Men det är litet mot hvad ie ha besjungit sina hjeltar i andra land, äger skritvarn, men det tror jag visst inte ), för skrifvarn liknar sjelf alldeles inte ågon Frithiof och begriper honom visserlisen inte heller. Ibland när jag läser om, hvad folk kunnat gjort för sin framkomst här i verlden, så blir jag storligen bedrötvad, för jag är nu nära tugo år och hvad har jag uträttat i verden? Det är så styggt och så stängdt alting, när en kommer att tänka på det; nen så komma andra tankar, flygande son Ssnöhvit fågel ifrån qvist!4 — bland tro jag också, ait det är något särdeles med mig att det gått som det gått, och så pass fort. I allt fall är det underligt med det, att när jag var hos mitt eget folk, liks m hos er, eller här, öfverallt är let ändå, som om jag vore ensam, som om jag stode för mig sjelf, umifrån alla je andra. Ibland tänker jag då: stor sak, det är bättre att sjunga, en hvar efter sitt mäbb, än att ty sig efter alla antra. — Men vissa stunder griper mig den pusamheten på ett annat sätt, och jag längar ut — väl icke till mitt eget folk, min Lill någonting, som jag inte kan söga, men som kanske är dem närmere, än andra ting, som jag åtrår. (Forts )