Aftonbladet – 27 januari 1865, sida 3

Några underrättelser om den franska reformerta kyrkan och Guizots infiytande på henne. Sedan våra ortodoxer nu synas ge Tyskland förloradt och ställa sitt hopp på franska kyrkan, samt hos en och annan det vatlnas i munnen att, såsom denna kyrka ned Guizot i spetsen betett sig mot Coquerel, man äfven här skulle kunra afsätta misshagliga prester, så väntar allmänheten billigtvis af oss, att vi skola med uppmärk samhet följa dess företeelser och särskildt den nye styrpinnen Guizot, hvars nuvarande popularitet inom det ortodoxa lägret torde mindre ha sin grund i hans föga renläriga bok än i hans manhaftighet att tukta kättare. Vi skola ej svika denna väntan och törutskicka i dag denna lilla återblick. För någon tid sedan afsattes A. Coquerel ef reformerla kyrkostyrelsen i Paris från den prestbeställning han i 14 år innehaft och hvarunder han gjort sig känd för lärdom, snille, skriftställarförmöga och högst ovanliga predikogåfvor. Han anklagades icke direkt för bristande renlärighet, utan derför att han i en mot Renans Jesu lefverne riktad artikel kallat denne, med hvilken han länge varit personligt bekant, för sin vän, bland sina katekumer stiftat en välgörenhetsinrättning o. s. v. Afsättningen väckte en utowordentlig sensation bland protestanterna i Paris, ty Coquerel var som predikant mycket älskad och njöt förtroende af ett stort antal familjer. Med derna afsättning har ortodoxa partiet förklarat den friare riktningen öppet krig, som kanske slutar med dennas utträdande ur kyrkan. En mängd konsistorier förklarade sig med största bestämdhet mot detta förfarande. Äfven utländska protester ingingo från Geneve och Holland. Konsistoriet i Nimes yttrade följande: Det ges i vår franska reformerta kyrka två hufvudriktningar, som begge åberopa evangeliet och ansluta sig till protestantiska traditionen, Båda tendenserna äro likberättigade; de motsvara själarnes behof och bidraga, i det de ömsesidigt beröra och hålla jemnvigten mellan hvarandra, till utvecklimgen aft det kristliga lifvet och Guds rikes framskridande. Lagen af Germinal i republikens tionde år och dekretet af den 26 Mars 1852 ha antagit detta sakförhållande. Följaktligen ha begge tendenserna faktiskt och juridiskt sitt fulla berättigande. Ingen af alla nu bestå. ende kyrkliga auktoriteter är befogad att utesluta den ena till fördel för den andra. Utan ömsesidig aktning för de på evangeliet grundade öfver. tygelserna skola söndringarne mångfaldiga sig i dc oändliga och kyrkan svårt hotas i sitt bestånd. Det bedröfligaste härvid, såsom utvisande evangeliska kyrkans försomlingsträldom öfverallt, är att Coquerel hade sin församlings fulla förtroende och särskildt hade under korsets bamr samlat många bildade, som i den frivola verldsstaden blifvit främmande för religionen. Han har förskaffat protestantismen aktning bland dess motståndare och hans vältaliga mun var äfven beundrad af oväldiga motståndare. Församlingen är aldrig tillfrågad om sin tanke eller önskan angående dess prest Coquerel. Dess majoritet är med. innerlighet och hängifvenhet fästad vid sin fränslitna lärare. Icke isamband med församlingen, utan i trots af dess uttryckliga vilja har man skilt Coquerel från densamma. Det är kyrkostyrelsens pura maktfullkomlighet, som här åter framträder med sin djupsårande godtycklighet. Guizots inflytande var det som störtade Coquerel. Ehuru, såsom vi efter konsistoora NANG SANERAS RTR SEEN PRESES SETS