Aftonbladet – 27 januari 1865, sida 2

från komma in på allmänningen, som sträckte sig en half mil från prestgården. Klockan var vid pass fyra på eftermiddagen och den mot fjellbrynet nedstupande aftonsolen speglade SE så vackert i det trånga, djupa äfventyrsfulla Trollkärnet. Det svartblå, klara bergsvattnet låg på alla sidor tillstängdt af branta skogssluttnin gar, som längre upp blefvo höga fjell. Det föll sådana svarta, skarpa skuggor från de höga stränderna; och den trinda solen dansade liksom en ripgdans dernere på trädtopparne på djupet. Ingen hade ännu mätt uet djupet. Och Trollkärnet var det enda af småkärnen i skogen, som aldrig blet farbart, äfven i den starkaste vinter, och man trodde bestämdt, att dernere ledde sig underjordiska vägar till det långt bort belägna hafvet. Allt var den eftermiddagen så tyst; inga vinterkörare hördes längre; ingen träg:n yxa sjöng i träden; och koskällan och lueen hade icke kommit så högt ännu. Skosen, endast den mörka bevakande skogen, stod som sällskap och vakt på alla sidor. Prommen gled med raska tag öfver sjön. rik rodde och Margreta satt midtemot, luad öfver den låga bätkanten och drog med tt finger ned i det kalla vattnet. ?Du skall få se7, sade hon, och reste sig lutligen upp i sittande ställning. XDu skall å se, alt imnan jag kommer dit och har iträttat mitt, så blir himmelen mörk igen ch nytänningen stiger upp. Det är jag lå inte stort för: det är vacker tycker n del folk men jag tycker att det är ångt mer sorgmodigt. Ja, sådant kan en ha nog af ändåX, nenade Erik och rodde på tMen menar du bara, att ökstocken är äker, för att inte ta in vatten, Prik?8 —