Aftonbladet – 26 januari 1865, sida 4

Ni är skyldi 1300 francs till en person, hvilket är mycket ledsamt (mindre ledsamt likväl än om ni hade dem att fordra). Om ni har de 1500 francs i en låda, så tar ni helt enkelt fram dem och bär dem på förfallodagen till borgenären. Men om ni deremot icke har de 1500 francs i någon låda, så resonnerar ni så här: Hur skall jag nu bära mig åt för att icke den der figurn ckall taga mina gardiner, sälja mina föräldrars pendyl på trottoiren här utanför? Jag ser ingen annan utväg än att gifva hans fru en förgylld bronspjes i nyårsgåfva. Han skall tro att det är guld och innan han märkt sitt misstag, hinner jag kanske att anskaffa de penningar jag behöfver. Om man följer detta system ända till dess yttersta konseqvenser, så kommer man till den slutsats, att den person är solidast och redbarast som ger minsta antalet nyårsgåfvor, emedan det beSar att han icke är någon menniska något skylig. Det är visst ett bedröfligt faktum, men det vore väl första gången, alltsedan Washingtons dagar, som någon halft fördel af att vara hederlig karl.