Aftonbladet – 26 januari 1865, sida 3

ståndigt råd var med om att visa söner af vår brödratolk dansk gästfrihet — nemligen vid sist studentmötet — den dock icke kunde afhålla si; från att visa sin fruktan för hela denna riktning Ailt sådant och måhända mycket mera mindr pålitligt — ty prat spelar en fallt så stor rol vid hofvet som 1 privatifvet — var naturligtvis väl bekant i Stockholm; man visste der att drag ningen här är mycket starkare mot söder än mo norr. Hade nu H. M. konung Carl och hans re gering bestått af höga och djerfva själar, som : tryggt medvetande af een kraft sträfvade til ett stort mål, så hade de icke brytt sig derom: ty det var ingalunda granndynastien ensam eller företrädestis. utan broderfölket och broder landet som behöfde hjelp, och detta skulle al drig ha glömt ett högsinna oegennyttigt b stånd; derigenom skulle blifvit ulsådt ew frö som antingen genast eller sednare måst bära er gyllene skörd. Men då Sverges och Norge: konung och hans regering deremot icke egde e sådan sjelfmedvewen öfverlägsenhet, utan på vanligt sätt beräknade vinsten at de ofter son mäste göras för att hjelpa Danmark, så kan mar aldeles icke förundra sig öfver att de ansåg detta för mycket osäkert, och fruktade att då förenade folkens blod och penningar skulle spil las, anuingen för att uppbygga en ny hällter dansk, hältten tysk helstat, eller för att åväga bringa ett halft Danmark med Slesvig-Holsteir i personalunion. Hvar och en som någorlunds klart erinrar sig förra vinterns vexlande sinnes stämning och händelser, skall påminna sig at redan i Januari månad måste vi högligen frukta för ätt se dessa en gång framkallade spöker ånyd stiga äpp ur grafven: kunna vi då undre på att de ätven tutöfvade en afskräckande verkar på svensk-norska regeringen? i Härtill kommer nu försvarsväsendets tillstånd i de förenade rikena. Detta var dåligt i det större landet. med den större hären. Sverge egde såvidt jag vet blott en enda refflad kanon sist lidne första Decernber. Infanteriets vapen vorc förnyade 1848; det erhöll då gevär med perkussionslås. mem otficerskåren var i stort behof al utgallring, occh beväringen, som skuile utgöra reserven. var så godt som oöfvad. Kavalleriet var utrustadtt r:ktigt på gammaldags sätt. rain, asarettsväsem och många andra förnödenheter saknades helt och hållet. Man kan visserligen ga, att det var otillbörligt att icke ha tänkt irpå, då man inlät sig på förhandlingar om ett rsvarsförbund :; men för det första blefvo dessa förhandlingar icke afslutade, och då man börade dem, väntade inget att kriget skulle utbryta om några månader. Vi, som sjelfva voro ångt ifrån tillräckligt förberedda då kriget ut bröt, vi kunna icke beskylla svenska regeringen för lättsinnighet i denna riktning, ty det var all anledning att tro, att försvarsförbundets afshs ande, om konung Fredrik lefvat så länge, skulle itöfvat en stor moralisk verkan och förebyggt kriget. Hvad Norges arme angick, så var den bättre skick än Sverges, men den är, som I veten, så lit: att den ensam icke skulle tyngt nycket i wågskålen. Norges flotta var också starkare än Sverges (?!), den egde åtminstone två iktiga ångfregatter, men Sverge blott en, och ngendera hade något pansarfartyg. Vill man indock påstå. att de förenade rikenas arme och lotta med alla sitia brister kunnat gifva oss en oskattbar hjelp, att det blott behöfts att landsätta ett svenskt eller norskt regemente på Als, r att danska armån skulle känt sina moraliska rafter fördubblade så har man fullkomjigt rätt; men en gammul krigarära sådan som Sverses pålägger stort ansvar: nationen skulle aldrig förlåtit, om den genom dåliga vapen, dålig utrustning och dålig ledning lidit nederlag, om de segervana fanoina fått atervända med skamläckar och om tyskarne lärt att håna och bespotta Gustaf Adolfs folk. Man måste derjemte taga Sverges och Norges politiska ställning i betraktande. Denna var visserligen till utseendet ganska trygg. Danska lottan ensa:m var stark nog att hålla Preussens narin inspäirrad ; de tre rikenas förenade flottor kulle kunniat stänga hvarje hål på Östersjöns ödra kust; för angrepp från de tyska stormakernas sida var den skandinaviska halfön icke itsatt. Men Rysslands hållning var tvetydig. Jet hade visserligen försökt förebygga kriget senom att altruga Danmark medgifvanden: met fter krigets utbrott förhöll det sig alldeles stilla ch antogs allmänt vara i godt förstånd med ?reussen om att plundrf Danmark. Men or letta var händelsen och Sverge-Norge dristade vasta sina mesta och bästa trupper i striden för tt hjelpa Danmark, så kunde man måhända beara, att Preussensinflytande i Petersburg kunde ra nog starkt att förmå Ryssland, om icke till infall på Sverge, dock till hotande demonstraoner med de i Finland stående trupperna. Det ir min bestämda åsigt att Sverge icke hatt nå ot allvarsamt att frukta; ty dels var det föga annolikt, att Ryssland ötverhufvud önskade rig. och i alla händelser hvarken ville eller unde Frankrike lemna Sverge i sticket. Men nan kan salldeles icke undra öfver, att denna ruktan uppstod i Sverge och med framgång beägnades af dem, som ville ha fred tisl hvad pris om helst. Och nu kommer jag till hvad som är sjelfva mfvudorsalken att försvarsförbundet brast och tt Sverges-Norges regering, ehuru både dess noraliska förpligtelse och värt, behof voro mycet större än 1818. icke kund förmås att delaga i striden. Folkstämningen i Norge var itvad i alla samhällskasser, att det varit lätt at inna den för en krigisk politik, trots de offer enna kunde kosta det fattiga landet; men folktämningen i hufvudlandet, 1 Sverge. som var så flig och afgjord 1848, var nu emot krig; då reeringen undandrog sig hvarje förpligtelse att eltaga demi, fogade den sig verkligen efter ma oriteten aff folket. Huru skall man nu förklara etta fenormen, att ett folk, hvars håg och tanar från urminnes tider varit krigiska, som lefer och amdas i sina stora minnen, som långt anan det Tblef tal om något krig i Norden varit å benen för att väpra sig och Jära handtera apen — att det, så snart kriget utbröt i dess medelbara närhet, väl icke alldeles förn: kade ig sjelf, alldenstund det utskickade en het hop tridslysten ungdom, men dock på det hela v1ade obenägenhet att deltaga i kriget och glädje fver att stå derutanför, ehuru det mycket väl ände sin moraliska och nationella pligt. ehurn ess försigtighet och fridsamhet illa öfverensämde med aen roll det förut velat spela i den anska salken? Jag tror att förklaringen ligger ära. Sverge befinner sig i en mycket liflig och ycket glädjande materiel utveckling. Men der e materiella intressena gripa vidt omkring sig ch sysselsätta största delen af ett folks krafter, NINNA NA KA SAR 6 SATA AE SN AR unde slättes inte neka för papperet — och an tyckte inte något vidare om det. Det r så mycket som jag kunde vilja skrifva Mm. men som jao inte så riktiot vågar mir